Det finns ett barn

Veckan som varit har varit full av känslor, tankar, beslut och funderingar. Vi hade en chans att få bli föräldrar till ett barn som redan finns, en chans att bli föräldrar och få en familj. Den chansen försvann idag och vi är besvikna men inte så ledsna som jag trodde att vi skulle vara. Vi fick samtal från en kommun i Sverige, ett samtal som rev upp och ner på vår tillvaro och som gjorde att jag fick känslor som jag inte trodde att jag hade. Det fanns ett barn på dryga 4 veckor som skulle adopteras bort, handläggaren ville snabbt ha in vår utredning och sa att det fanns fler par som hon skulle titta närmare på. Hon sa att hon skulle ge oss svar inom en vecka och den veckan har varit fruktansvärd gällande känslor som låg djupt rotat inom mig och som jag förträngt. Jag har senaste 10 månaderna känt att barn vore en tillgång i makens och mitt liv men inget nödvändigt längre men ack vad jag bedrog mig. Nu när vi hade chansen att få ett barn så seglade mina mamma känslor inom mig och jag har inte känt så sedan vi fick plusset 2011. Det förvånade mig att jag hade dessa känslor, att jag hade en sådan enorm känsla och längtan över att få bli mamma. Idag fick vi besked att vi inte får detta fina barn, det handlade om att pappan eventuellt vill ha vårdnaden om sitt barn fastän mamman inte vill ha barnet. Hade det adopterats bort så hade handläggaren valt oss och det gör att denna förlust ändå känns bra. Vi blev inte bortvalda för att några andra passade bättre utan för att barnets familj förhållande ändrade sig, det kan fortfarande ändra sig och sluta med att vi blir adoptivföräldrar men som läget är just nu så hoppas jag att barnet får en fin uppväxt hos sin pappa och förhoppningsvis sin mamma. Vi vet att vi skulle älskat detta barnet enormt och att barnet hade fått det så bra hos oss. Såhär nära ett barn har vi aldrig varit, vi hade chans att äntligen få bli föräldrar.

Livet vi lever

Vi som har ivfblogg har nog alla denna veckan och de senaste 10 dagarna funderat på vårt liv, och det har kantats av den sorg som vi känt över J och att hennes liv nu slocknat. Jag har iallafall varit ledsen och haft många tankar om allt som rör sig i mitt liv just nu. Ledsen över att en medsyster fått somna in, ledsen över att vissa människor får sådant öde som många inte ens skulle klarat av och ledsen över mitt egna öde. Vi som är barnlösa kantas dagligen av sorg, sorgen är i många olika grader och varierar stort. Allt ifrån att inte bry sig alls om ens barnlöshet till att va sådan frustration att det känns som ens hjärta klyver sig av sorg och den enda utvägen ut från sorgen är att själv vilja önska att man dör. När jag får mina frustrationsanfall, de kommer inte ofta som tur är men när de väl kommer har jag sådan hjärtesorg att jag önskar att jag får dö. För den smärtan är så fruktansvärd och gör så ont, bara vi barnlösa vet hur den smärtan är och jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan. Jag har också funderat på hur vårt liv kunde sett ut just nu, om vi hade haft det lätt för att bli gravida eller om vårt älskade barn fått fortsätta leva inom mig. Saknaden efter S är så stor ibland, jag tänker på S varje dag och undrar ofta hur h*n skulle sett ut och varit. Vi har som ni vet bråk inom familjen, speciellt om ni läst min gamla blogg så vet ni vad jag pratar om. Jag förstår inte hur illvilja kan förstöra en familj, hur människor medvetet vill såra andra och medvetet göra dem illa. Motivet kan jag aldrig förstå heller, jag gillar inte alla människor i mitt liv men jag skulle aldrig medvetet skada andra på det sättet som min make och jag blivit skadade på. Det fortsätter att spöka i vårt liv och jag hoppas att de snart förstår att varken min make eller jag vill ha sådana elaka människor i vårt liv. Vi vill bli lämnade ifred och bara få leva vårt liv, vår barnlöshet är jobbig nog och vi behöver inte mer tjafs som onödigt tar vår energi. Så sorg över vårt liv finns hela tiden i olika grader, undra om det någonsin vänder och vi någon dag bara har glädje i vårt liv. Min makes och min kärlek är så stor, all sorg och bråk för oss närmare varandra och vi har en stark enad front med stöttande människor bakom oss. Vi önskar bara att vi får den familjen som vi förtjänar, för vi har kämpat i snart 7,5 år och det är lång tid. Men samtidigt, vad är vår barnlöshet mot att en del av oss så tidigt får dö? Sorg är individuellt och olika för oss alla, det viktiga är att vi känner med våra medmänniskor och att vi har empati för andra samt att vi inte skadar människor i vår närhet. Ett gott hjärta med goda tankar gör att vi kommer långt i livet......