17+0

Tiden går sakta nu igen tycker jag, kanske för att vi snart ska på rul (11/7) och man är livrädd för att det ska visa på ett sjukt barn samtidigt som vi är förväntansfulla för att se om vårt barn visar sitt kön för oss nu. Jag har varit med om vänner som fått dåliga besked på rul så jag har all respekt för den undersökningen samtidigt som jag vet att chansen är liten att det ska vara dåligt. Vi pratar ofta med bebisen och jag smeker min mage och nu känner jag livmodern så tydligt vilket är roligt. Jag känner rörelser mestadels på kvällen och inte så mycket på dagen, det kittlar men då vet jag att bebisen lever iallafall. Vi var hos bm i torsdags, allt såg bra ut och hjärtljuden låg på 144-150 vilket gör att jag tror att det är en flicka vi väntar. H*n sparkade mot doppler och vi hörde hur den rörde sig, så konstigt att jag har en annan människa i min kropp som lever. Jag tycker att det är så fantastiskt att en kvinna kan bära ett annat liv så, vilken skapelse som vår herre gjort. Ett mirakel varje gång att det går vägen!

16+0

Veckan som passerat har känts bra men orolig, har studerat Lutinuspinnen mycket noga och varit rädd att se någon färg utöver den vita. Jag har granskat toalettpappret och haft koll, men som tur är har det inte varit någon mer blödning och jag hoppas att det håller sig borta. Jag känner bebisen mer och mer, nu vet jag att det måste vara bebisen och inget annat. Det är en skum, lätt obehaglig men ändå skön känsla. På torsdag ska vi till barnmorskan och jag hoppas att vi då lyssnar på hjärtljuden, annars gör jag det på jobbet i helgen sen.

I fredags cyklade maken återigen Vätternrundan, nu var det hans 12:e runda och hans sluttid blev 11,52h. Han hade hoppats att slå sin bästa tid som är 11,46h men tack vare ett ösregn i 5mil så blev tiden 11,52 men jag är grymt stolt över honom och är alltid så glad för hans skull när han kommer i mål efter den oerhörda prestationen som detta kräver. Samtidigt är jag väldigt orolig på natten när han cyklar och sover dåligt, detta året var värst och jag vet inte om det beror på att jag bär på vårt barn eller inte. Men nu känns livet skörare om jag skulle mista min älskade make, jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill föralltid leva med honom. Igår firade vi dessutom 8årig förlovningsdag, tiden går fort och nu var första året som vi äntligen hade vår dröm på gång. Vår alldeles egna bebis i min växande livmoder, hoppas att drömmen blir sann om 5 månader!



15+0

Blod är aldrig något man vill se när man är gravid, speciellt om man gjort ivf för man vet vad blod kan betyda. Antingen misslyckanden och minus på stickan eller missfall om man är gravid, man blir skärrad och hjärtat tar en fart som gör en knäpp. I lördags fick jag en sådan knäpp, skulle ta mitt Lutinus på morgonen som vanligt och jag har inte haft en blödning på nästan 8 veckor. När jag fört in Lutinuset synade jag hylsan och nu var den full av blod!!! Jag flög upp ur sängen och ropade åh nej! Maken var ute på cykeltur (han tränar inför årliga Vätternrundan) så jag var ensam med vovvarna. Gick på toaletten och kissade, pappret blev fullt av mörkrött blod och paniken steg först inom mig. Men jag fick lugna mig, antingen missfall på gång eller vanlig gravidblödning. Jag försökte få tag på maken men han hör aldrig mobilen när han cyklar, ringde min mamma som fick smått panik och jag ringde mammas sambo som fick komma och gå ut med vovvarna för jag ville inte gå med dem när jag blödde. Jag duschade och satte på ny binda för att se hur stor blödningen var, sen ringde jag till mitt jobb. Jag vet att jag än så länge tillhör gynakuten men där är alltid sådana långa väntetider så jag kollade om jag fick komma på ett ulj när maken kommit hem, de hade det lugnt så det gick alldeles utmärkt! Är sååååå himla tacksam för mina kollegor och min arbetsplats så det är otroligt, en oerhörd förmån som jag uppskattar enormt. Maken kom hem 1,5h senare och jag skrämde slag på honom, han duschade fort och sen åkte vi iväg. Doktorn väntade på mig, sektionsledaren hade pratat med henne att jag skulle komma. Hon gjorde ulj på magen och med en gång såg hon ett hjärta som slog och en bebis som gjorde gymnastik i magen, vi blev så otroligt lättade att tårarna rann ner för mina kinder. Fostervattnet såg klart och fint ut och hon kunde inte hitta någon förklaring till blödningen, bebisen mådde bra iallafall! Sen gjorde hon en gyn undersökning för att dubbelkolla, blödningen hade som tur var slutat innan vi åkte hemifrån och hon såg ingen ny blödning eller vart den kom ifrån. Så efter 10min åkte vi hem, lättade och glada över att pyret mår bra! Nu ska jag ta Lutinuset lite längre än beräknat, cirka 12 dagar längre blev det men det gör inget. Bara bebisen mår bra och att blödningen håller sig borta! Men vilket skrämselslag vi fick, man hann tänka många tankar även om min känsla sa att bebisen fortfarande levde.

För övrigt har jag sedan 12+4 känt nåt sprattel i livmodern, först visste jag inte om det var tarmarna eller bebisen men efter att ha rådfrågat en barnmorskevän så kom vi fram till att sprattlande fiskar nere vid symfysen är bebisen! Så nu känner jag det varje dag, är alltid på samma sida och där vet jag att fötterna är. Känns så konstigt men mysigt, känns som någon kittlar mig på insidan av kroppen! Hoppas snart att sprattlandet blir sparkar, nu är ju pyret cirka 14cm långt och jag känner hur livmodern växer mer och mer. Men eftersom jag har en tjockismage så syns inget utan känns bara när jag ligger ner i sängen men det gör inget, så härligt att känna hur min bebis växer inom mig!

14+0

Andra trimestern är här och igår var 35% avklarat, känns konstigt att tiden börjar gå mot de "stora" veckorna. Idag är jag på dag 99 av 280 så snart är det 3 siffrigt och jag förstår inte vart tiden tar vägen. Jag känner livmodern allt mer när jag ligger i sängen för då jag har en tjock mage syns inget ännu, lite tråkigt men jag får skylla mig själv att jag inte kommer få en fin gravid mage som många andra får men huvudsaken är att mitt hjärta mår bra därinne och växer. I onsdags förra veckan lyssnade en kollega med doppler på mitt pyre, h*n slog med 138-160 slag och vi hörde även en spark mot doppler så h*n är pigg som tur är. Jag är så nyfiken på vilket kön bebisen har, för mig spelar det ingen roll alls men jag är så nyfiken. Vi ha pojknamnet klart men tjejnamnet som jag vill ha älskas inte av maken som synd är, som tur är har vi 5-6 månader på oss förhoppningsvis. Jag känner att ju mer tiden går desto mer positivare tänker jag och jag tänker mycket på hur hösten blir när man kan få göra om rummet till barnet mm. Eftersom vi hade tänkt att adoptera så har vi nästan ett komplett barnrum då vi köpte säng, vagn mm. Maken tog hem tapeter genom sitt arbete och vårt barn kommer ha ett rum med uggletema och inredningen kommer mestadels från Pumpkin som är så fint tycker vi! Hur livet än blir så får vi snart barn, hoppas att det blir genom vårt pyre som växer inom mig!