16+0

Veckan som passerat har känts bra men orolig, har studerat Lutinuspinnen mycket noga och varit rädd att se någon färg utöver den vita. Jag har granskat toalettpappret och haft koll, men som tur är har det inte varit någon mer blödning och jag hoppas att det håller sig borta. Jag känner bebisen mer och mer, nu vet jag att det måste vara bebisen och inget annat. Det är en skum, lätt obehaglig men ändå skön känsla. På torsdag ska vi till barnmorskan och jag hoppas att vi då lyssnar på hjärtljuden, annars gör jag det på jobbet i helgen sen.

I fredags cyklade maken återigen Vätternrundan, nu var det hans 12:e runda och hans sluttid blev 11,52h. Han hade hoppats att slå sin bästa tid som är 11,46h men tack vare ett ösregn i 5mil så blev tiden 11,52 men jag är grymt stolt över honom och är alltid så glad för hans skull när han kommer i mål efter den oerhörda prestationen som detta kräver. Samtidigt är jag väldigt orolig på natten när han cyklar och sover dåligt, detta året var värst och jag vet inte om det beror på att jag bär på vårt barn eller inte. Men nu känns livet skörare om jag skulle mista min älskade make, jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill föralltid leva med honom. Igår firade vi dessutom 8årig förlovningsdag, tiden går fort och nu var första året som vi äntligen hade vår dröm på gång. Vår alldeles egna bebis i min växande livmoder, hoppas att drömmen blir sann om 5 månader!