tisdag 26 april 2016

8+0

För er som kämpar med ivf eller fått mycket tidiga missfall som undrar om man är lycklig när man blivit gravid efter lång kamp får ni nu svaret; visst är man glad av att blivit gravid efter 8 års kamp och 9 ivf försök varav 8 egna ivf försök och 1 äd försök MEN samtidigt kantas lyckan av en ständig oro och man är väldigt rädd att drömmen ska gå i kras vilket sekund som helst. Nu är jag i 8+0 men tittar på toalettpappret efter varje toalettbesök och granskar Lutinuspinnen 3 gånger om dagen så det är fortfarande en kamp. Nu har jag gjort några ulj redan och det tack vare mitt arbete så jag vet att bebisen lever och växer men det gör inte oron mindre. Efter 5 år med ivf så har jag lärt mig väl att hantera alla minus försök men att hantera det vi nu går igenom kan jag inte, att få plus blev min svaghet och jag erkänner att det är mer jobbigt att vara gravid såhär tidigt än att få minus på stickan. Så jag hoppas att ni nu förstår att jag dansar inte på några rosa moln eller går med ett leende på läpparna dagarna i ändå, jag går med en ständig oro i själen samtidigt som jag är oerhört tacksam för att ha blivit gravid.

Mina symtom kommer och går, det jobbiga är att jag inte kan äta husmanskost längre som jag innan detta älskade, nu älskar jag helt plötsligt skräpmat och choklad igen. Som tur är äter jag så lite att jag inte går upp i vikt ännu så det är skönt men jag vet att ju längre graviditeten kommer så kommer vågen att peka upp. Jag mår illa i perioder, igår och inatt mådde jag illa nästan hela tiden men idag har jag mått bra så allt pendlar verkligen. I vecka 8-10 är ju hcg som starkast så det är nu många börjar må illa och kräkas så vi får se hur det går. Vi ska till Special Mvc nästa vecka så då blir det nytt ulj för att se om det fortfarande slår ett hjärta och om bebisen växer som den ska, det är min största skräck just nu att det ska ha avstannat eller vara fel på barnet. Men vi får se på tisdag morgon!

För er som undrar om jag inte snart ska byta kategori så kommer jag vänta tills kuben är gjort tror jag och det beror på skepticismen emot allt detta som sker just nu och rädslan av det inte ska gå bra hela vägen.

tisdag 19 april 2016

7+0

Efter ulj i lördags natt började jag slappna av, då visste jag att bebisen levde och mådde bra. MEN när man väl är lugnare så händer nästa sak, igår em när jag tog lutinset blev pinnen lättrosa och tusen tankar virvlade genom huvudet. Hade jag inte gjort något ulj eller varit barnmorska hade jag nog gått i taket men nu försökte jag sansa mig och bara ta djupa andetag. Det kom och gick med blödningen under em och kvällen men inte så mycket, jag skulle jobba natten och egentligen ville jag sjukskriva mig men då man har tillgång till ulj på jourtid så ville jag arbeta. Får ju utnyttja sina fördelar med jobbet om man kan, men jag var förberedd på det värsta förstås och önskade av hela mitt hjärta att bebisen skulle leva. Jag åkte tidigare till jobbet och ringde på hos läkaren, han är expert på ulj så det kändes tryggt. Jag förklarade min situation och han sa ja med en gång. Vi gjorde ulj och vi såg bebisen med en gång, hjärtat slog så fint och jag blev så otroligt lättad. Den hade växt oxå sedan sist och dr sa att allt såg perfekt ut gällandes bebisen och att han inte var orolig för detta. Han visste inte varför jag hade blött utan trodde att det kunde bero på mina slemhinnor eller så, när han säger att han inte är orolig så vet jag att ulj ser bra ut. Ibland älskar jag verkligen fördelarna med mitt arbete, tänk om jag inte jobbat såhär-då kanske jag fått söka mig akut och kanske inte ens fått något ulj då blödningen var så liten. Sedan försvann blödningen helt och nu har jag inget igen, bara att andas ut och fortsätta lugna mig. Vet ju att 49% av alla äd graviditeter får blödningar innan vecka 12 så det är vanligt men ändå skrämmande när man själv får det. 

För övrigt så beställde jag tid på Special Mvc igår, kändes konstigt att göra det men vi fick tid till doktorn 3 maj (arbetar ju med honom så jag känner honom) och sen till bm (en rutinerad van förstås) 4 maj så vi får se om vi kommer så långt. "Only time will tell"

söndag 17 april 2016

6+5

De senaste dagarna har jag känt mig nästan knäpp, ovissheten om embryot/embryona lever eller inte har gått mig på nerverna. Varje gång jag varit på jobbet har jag varit så sugen för att be en läkare om ett ulj just för att se. Men jag har hållit mig med motivering att jag inte blöder så därför är det bra MEN igår innan jag åkte till jobbet var mitt humör inte på topp och jag kände mig nästan knäckt. Så jag bad en läkare göra ulj på mig, förklarade min situation och hon gjorde gärna ett ulj på mig. Jag grät innan ulj, under och efter. Men jag fick gråta av lycka, en bebis lever och hjärtat på hen slår så fint! Vi väntar bebis på riktigt nu, visst finns chans för missfall men det finns med oss till förlossningen men jag vet att ser man hjärtat slå nu så är det chans med 94% att graviditeten går bra och det har man med sig ändå till förlossningen. Jag känner en enorm lättnad, var som om 10 miljoner stenar föll från bröstet och axlarna. Min arbetskamrat grät med mig och vi kramades länge efter det. Nu ska jag njuta av bebis fram tills något annat händer ifall det gör nu, vi ska bli föräldrar i vinter 2016!

Bebis D 160416

tisdag 12 april 2016

6+0

Först vill jag tacka er alla för era fina och varma inlägg, ni är så fina människor och jag är otroligt rörd över eran omtanke. Vad vore mitt liv utan er! Blödningen som kom i torsdags försvann lika fort som den kom, såhär i efterhand tror jag att det kom blödning ifrån livmoderhalsen när jag tog Lutinuset på eftermiddagen för dels är jag lättblödande i underlivet och dels för att jag inte haft tillstymmelse till mer blod hittills. Graviditetstesterna har också blivit starkare och i fredags hade även det digitala slagit över till "Gravid 3+" så det känns bra. I söndags började jag även få mer symtom vilket känns bra, det gör att jag tror mer på ett lyckat ulj 22/4 men helt säker är jag inte. Mina symtom hittills är; Svullen & gasig mage, svårt att äta mat och när jag äter tung eller stekt mat får jag otroligt ont i magen några timmar, växtvärk över livmodern och ut i sidorna, lätt illamående kvällstid, spända/ömma bröst av och till, trött och framförallt så igår såg jag att bröstvårtorna ser strutformiga ut och det vet jag är ett mycket gott tecken. Så lite symtom har jag och jag välkomnar allt, har lovat att inte klaga över något. Sen vart vi hamnar vet vi inte, det står skrivet i stjärnorna men så länge jag inte blöder och vi inte vet något annat så är vi glada men med stor respekt för att resan är lång och vi inte vet vad som händer.
 
Testet som blivit otydligt på bild!


torsdag 7 april 2016

5+2

Så kom dagen som jag bävat för sedan 18 mars när vi gjorde återinföringen, jag kastades ner i det svarta hålet och just nu vet jag inte hur jag ska komma upp eller vad som händer på vägen. Jag tog Lutinuset kl,15,15 och pinnen såg vit ut och det kändes så skönt, dessutom ömmade och spände brösten mer så det kändes bra. Men en timme senare började jag få ont i båda sidorna, har ju cystor där så de kan kännas av och till MEN när jag kissat såg jag rött på toalett pappret och då sjönk jag ner till det svarta hål som har en reserverad plats åt mig. Tempen ligger fortfarande högt men kroppen kanske inte har förstått att ett missfall är på gång. Jag mailade Ava Riga och de vill att jag höjer dosen av Lutinuset from ikväll och sen tyckte de att jag skulle göra ulj nästa vecka. Vart detta slutar vet jag inte! Kan vara missfall, äd blödning, livmoderhalsblödning eller vaginalblödning. Bara vänta ut timme för timme och se......... Men vi är ledsna och bedrövade att detta kanske slutar med missfall nummer 2...........

tisdag 5 april 2016

5+0

Sedan vi plussade har veckorna och dagarna gått så sakta, innan påskdagen flög dagarna iväg men nu segar det sig något otroligt. Önskar att dagarna kunde susa iväg för varje dag är en tortyr och jag mår dåligt, ena stunden glad och lycklig för att senare falla ner i det svarta hålet och bli deppig. Idag går vi in i vecka 5+0 (vecka 6) och denna veckan börjar hjärtat att slå om vårt liv fortfarande lever, graviditetstestet idag var superstarkt så det gjorde mig glad. Men jag har inga symtom som håller i sig förutom min otroligt svullna mage sedan en vecka, illamåendet kommer någon gång per dag, brösten ömmar till några gånger per dag och värk över livmodern kommer av och till. Under dagen mister jag aptiten fastän magen skriker efter mat, jag är inte sugen på nåt just nu känns det som och toalettbesöken är en pina. Att ta Lutinus är en pina också, att granska pinnen efter återinföringen av Lutinuset och att granska toalettpappret gör mig snart tokig, blir fasen snart rabiat av detta och önskar att jag kunde somna nu och vakna upp den 22 april då vi ska till CA för ulj. Ändå är vi på rd 18 och inte sett något blod alls, så länge har vi aldrig gått utan blödning vid ivf någonsin och jag försöker att vara positiv men det är så svårt. Att klappa sig på magen och tala till sitt/sina barn känns skönt samtidigt som jag inte vet ifall allt är okej, men jag sa det hela tiden! Jag är inte rädd för ett minus utan för ett plus, det stämmer något otroligt just nu.............................

Dagens test rd 18.