Idag är det exakt 1 år sedan som mitt liv förändrades för alltid, jag fattar inte vad tiden tagit vägen och jag minns denna dag som igår. För ett år sedan höll jag på att förblöda under operationen och sen kom komplikationer som ett brev på posten samt ovisshet för om jag eller Charlie skulle överleva. Jag är till 95% återställd och har faktiskt börjat jobba lite extra igen, det är roligt att vara tillbaka och visa alla att jag kom tillbaka till livet så bra. Läkarna på jobbet är så glada att se mina framsteg och de kramar mig när vi ses, sånt bemötande fick jag ju inte innan men de hade ju hand om mig under tiden jag var så sjuk. Livet är annars en berg- och dalbana, jag har ingen stor livsglädje längre men är inte heller deppig. Livet rullar på här hemma men Charlie är fortfarande väldigt sjuk och kräver syrgas för att leva. Vi har mellan 25-30% syrgas istället för 40-55% som vi hade i våras men det går väldigt sakta framåt. Läkarna är förvånade att det tar sån lång tid och de vet inte varför, de kan inte heller säga hur länge han ska ha syrgas eller hur hans liv kommer att bli. Men han växer, nu väger han 8730g och är 70cm lång så han är precis som han ska vara för sin biologiska ålder. Han fyller 1 år i september nu. Livet känns stundtals så orättvist och vi missar så mycket som de flesta får vara med om. Men jag är tacksam för att vi båda lever.........
