Sorgens dag

Ute regnar det och för mig känns det som om Sverige idag gråter för den sorg som finns just nu, en fin människa har fått somna in efter en tids sjukdom. En människa som först fick barnlöshet som kamp med en vinst i en son och som sen fick kämpa mot livmoderhalscancer där hon förlorade slaget. Ni har säkert följt hennes bloggar precis som jag; "Jag tänker inte dö-jag tänker leva" J fick igår somna in. Jag hörde det visa Facebook där en vän läste det, vi är många bloggare som "känner" varandra även om de flesta av oss aldrig kommer mötas. När J skrev sitt sista inlägg 4 juli om att hon var mycket dålig grät jag och kände en sådan sorg över detta inlägg, det gjorde mig så ont att en del människor får lida enormt i sitt liv. Idag gråter jag också, gråter över en människa som jag aldrig fått möta men som jag fått följa under så många år. Vi på ivfbloggar har ett band emellan oss som aldrig går att förklara för de som har lätt att få barn, vi känner med i varandra i allt vi går igenom och alla tankar & känslor som vi har inom oss. Så idag sörjer vi alla för J och hennes familj, en gosse som aldrig kommer minnas sin mamma och för en make som förlorat sin älskade fru. Det finns inga ord för hur tragiskt detta är och det finns inga ord för orättvist livet är. Detta som hänt gör att jag inte ens sörjer för min barnlöshet just nu, för jag lever och är relativt frisk. Jag kommer leva vidare trots mitt öde för jag har haft tur än så länge att inte fått samma besked som J fick. MEN det kunde ha varit jag, jag kunde just nu varit svårt sjuk eller varit död av samma orsak som henne! När jag var 22 år gick jag till gynekologen för att få p-piller utskrivet, han gjorde en undersökning och jag bad om ett cellprov fastän jag inte skulle gjort det förrän 4 år senare. Detta räddade mitt liv tror jag, de upptäckte att jag hade grava cellförändringar, grad 3 av 4 och doktor sa att hade inte detta upptäckts skulle jag fått livmoderhalscancer innan jag fyllt 40 år. Jag kunde alltså haft cancer nu utan att kunnat få behandling, jag är oerhört tacksam att jag hade turen att upptäcka detta i tid. Nu är jag frisk igen, går på mycket regelbundna cellprovtagningar och varit frisk från det i över 12 år. Men J hade inte samma tur, så idag gråter vi av sorg, sorg över en människa som somnat in och som inte får uppleva sitt liv. "Älskade J vad ledsen jag är, du kommer att finnas inom oss länge och vi kommer minnas dig länge"