Halva graviditeten är avklarad och idag är det ny vecka igen, upplever att det känns jobbigt nu om jag tänker på att mista min pojke. Jag kan börja gråta för ingenting, gråter när jag känner hans rörelser, gråter när jag tänker på hur långt vi kommit och gråter när jag tänker på att jag inte vill mista honom om något skulle hända. Det är mycket känslor som detta inneburit för mig, jag har förändrat hela mig de senaste 10 veckorna och nu känner jag att jag är så rädd när vi är så nära 23+0 då man gör åtgärder om han skulle födas. Vet att prognosen mellan 23+0 till 26+0 är mindre bra då jag sett detta på jobbet och nu bävar jag för dessa veckor som snart kommer. Många är rädda att föda innan 37+0 men för mig som jobbar på en Special förlossningen är 29+0 en stor gräns för då blir 98% av alla barn som föds helt friska och normala människor utan men. Tänk vad man flyttar gränserna när jag jobbar så, jag tror att jag kommer föda mellan 34+0 och 37+4 någonstans. Bara en känsla jag har och 8/10 ggr så stämmer den så det är bara vänta och se. Magen växer nu i raketfart, tyvärr ökar vikten i raketfart också vilket jag inte förstår för jag vräker inte i mig mat som skulle förklara min snabba viktuppgång. Efetrsom jag hade bmi 32 innan graviditeten så vill jag inte gå upp över 12 kg men just nu ser det mörkt ut. När det gäller graviditeten har min fibromyalgi förvärrats enormt, har ständig värk i kroppen och det är jobbigt men jag står ut för det kunde vara värre. Jag har sedan några veckor fått ont i nedre regionen om jag går mycket, känns som att livmoderhalsen krampen och väggarna så imorgon ska jag till doktorn, tror kanske det beror på att han sparkar ner där eller att mina endometrios gör sig påmind. Hoppas att det är ofarligt iallafall för jag vill röra mig ner mot vad jag gjort nu för jag vågar inte ens ta promenad längre med vovvarna. Som tur är har jag semester nu och kan bara ta det lugnt, vi är bara hemma för vi var ju 2 veckor på Teneriffa i januari så vi har haft vårat innan och det känns skönt. Charlie rör sig mer och mer, känner honom flera gånger per dag och jag blir så glad varje gång för det ger mig en bekräftelse på att han lever iallafall. Men att känna rörelser är den skummaste känslan jag känt, både obehagligt och skönt på samma gång. Så glad att jag fick känna detta tidigt och att jag får äran att uppleva detta!
Hade ingen aning om att vecka 23 till 26 är mer kritiska. Vad beror det på?? Grattis till halvvägs :-D
SvaraRaderaBarnen är så outvecklade och små, de är omogna och får ofta hjärnblödningar, komplikationer och ibland men som dövhet, synproblem eller blir omogna. Men visst finns det som blir helt friska men de är få. Tack för ditt inlägg. Kram på dig
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen mig i det du skriver. Nu är jag ju inte där att jag kan räka så än, jag längtar tills UL vid kub så att jag kan (förhoppningsvis!) slappna av lite mer sedan rent procentuellt. Nu jobbar ju inte jag på kvinnokliniken men jag tror att just vi som haft en del svårigheter och dessutom jobbar inom vården kan få extra mycket att tänka på. Känner att det hade varit lättare att inte veta så mycket som man gör! Avundas de som verkar lite aningslösa och utgår ifrån att så fort man plussat så är man garanterad bebis. Jag kommer inte känna mig säker innan bebis överlevt förlossningen..
SvaraRaderaMen hur eller hur. Så skönt att ni kommit så långt och att du känner lillen röra sig! Nu har ni ju faktiskt jättefina odds på er sida. Klart det är jobbigt med hormonerna och humöret, dels är du ju orolig och dels är du ju gravid och då har man ju liksom frikort i att vara känslig. Tror det kommer gå finfint för er och att du snart har din lille pojk i famnen, mamma genus longing! Många peppkramar!!
Tack för ditt fina inlägg vännen! Kunskap kan både vara en trygghet men oxå förförande! Önskar dig lycka till oxå! Kram Genus Longing
Radera