Sitter hemma i soffan och läser andras lyckliga bloggar om hur livet som mamma är underbart, jag trodde länge att jag skulle få känna samma lycka när mitt barn tittade ut men nu när Charlie är 7 månader gammal så är jag på nåt sätt lika olycklig som när jag var barnlös. Ibland längtar jag tillbaka till det livet för det livet var mycket enklare, i det livet var jag frisk och hade inga men efter sjuktiden och mitt liv var mycket enklare. Men när Charlie ler emot mig är jag så glad att jag fått honom, hans leende slår allt och jag älskar honom så mycket. Oavsett detta är jag så olycklig och ledsen över allt som varit, ledsen över att min friska bebis är så lungsjuk och så olycklig över att jag inte har känt någon riktig mammalycka ännu. Varje dag är en ny kamp, en kamp att hålla Charlie vid liv, hålla koll på hans syrgasgrimma, hålla koll på hans syresaturation, ge honom sina mediciner flera gånger per dag, vara fånge i mitt egna hem och inte kunna gå på barnvagnspromenader som jag längtat efter i flera år. Jag är olycklig i mitt liv, vilket resulterar till att maken och jag tjafsar allt mer, detta tär på oss så mycket och jag är så jäkla arg för att jag skulle bli sjuk av plasman som jag fick vid operationen. Den förstörde 3 liv på olika sätt och gav men för livet!!!
Vi gick hem på permission i påsk, allt funkade väldigt bra så på tisdagen efter påsk skrevs vi ut från Neo Östra efter 7 månader där. Det var ett tårfyllt farväl till personalen för dem har vi kommit mycket nära och jag gillar dem alla-de är fantastiska på avd 316!!!
Men lyckan varade inte länge för på lördagen fick Charlie feber, men han var opåverkad och neo tyckte att han kunde vara hemma. Men på söndagen var han sämre, 40 graders feber, en puls på 215 och grinig. Så vi åkte ambulans in han och jag, på transporter har Charlie cpap för att kunna åka. Efter halva vägen sjönk hans syresaturation, det kan det göra så först reagerade jag inte men när den var ner mot 45% blev jag riktigt orolig. Sen hände allt så snabbt, Charlie förlorade medvetandet och slutade andas. Jag sa till ambulans sjuksköterskan att han försvinner och de skulle stoppa bilen (vilket man gör i en akutsituation), skruvade upp syrgasen till max, spände loss mig och Charlie, öppnade hans body och började smärtstimulera honom. Det var så konstigt att känna hur jag gick ut ur mamma rollen för att bli sjuksköterska, jag reagerade instinktivt och ambulanssjuksköterskan sa att jag var handelskraftig efter att Charlie vaknat efter cirka 30 sekunder. Sen blev det ilfart till barnakuten men då var han vaken och stabil igen, tempen var då 41,1 men de kunde inte hitta någon bakterie. Men vi blev inlagda och på avdelningen fick han samma anfall 6 gånger från kl.18-10 och sista anfallet trodde jag att han skulle dö för då kom han tillbaka men försvann igen och efter 16 år i akutsjukvård vet jag att det inte är ett gott tecken. De höll på med återupplivning i 3 minuter innan han vaknade, vid alla anfallen hade han bra puls så hjärtat fungerade iallafall. Detta var så psykiskt påfrestande och jag vet inte hur mycket jag grät, hela min familj var helt förstörda. Doktorerna hittade inte fel, utan trodde att det var feberkramper men han blev insatt på krampmedicin och de upphörde. Vi låg inne tills i fredags när vi återigen åkte hem. Men denna gången är vi mer nervösa, stirrar på syremätningen hela tiden och har svårt att släppa honom ur sikte. Att vi ska drabbas så av allt känns så jobbigt, jag vet inte hur mycket mer jag orkar.
Som ni förstår känns livet skit, jag är inte deprimerad men känner mig för ledsen och olycklig allt för ofta. Jag vill också bli en lycklig mamma, jag vill att mitt barn ska bli friskt och slippa syrgas och slangar. Jag vill ha det många andra får, men istället för en splitterny Bmw fick jag en begagnad Golf och det måste jag vänja mig vid. Jag älskar min son så mycket!
