13+0

Ny vecka och ny kategori, jag vågade nästan inte byta men vet hur det känns för dem som kämpar att se alla gravid bloggar och hur jobbigt det kan kännas. Det rullar på för oss, har lite ont i huvudet och ryggen men annars mår jag bra förutom min oro som ibland kan göra mig galen. Jag borde veta bättre eftersom jag är barnmorska men då funkar inte min kunskap alls, jag kan överanalysera saker till bristningsgränsen och jag kan få negativa tankar fastän jag inte har någon anledning egentligen. Det är svårt för mig att tänka positivt och tro på att denna graviditet ska ge oss vårt efterlängtade barn då vi under så många år haft väldigt många motgångar. Varför ska det vara så svårt att vara glad och njuta av det som händer oss? Jag försöker ändå tänka framåt, men det är fortfarande om bebisen kommer och inte när för mig. Förra söndagen köpte jag mina första gravid byxor, har ju inga som passar mig då min mage är svullen men efteråt grät jag i bilen i 10 min för jag köpte dem. Det kändes som om jag jinxade mig själv genom att ta ett steg fram i graviditeten fastän det är en sådan naturlig väg att ta. Varför kan jag inte tänka som den barnmorskan jag är? Då hade jag sagt till mina patienter att de ska tänka framåt och positivt så varför kan jag inte själv följa de råd som jag skulle gett? Vi gjorde det även offentligt efter kuben, alla blev så glada och skrev äntligen på sociala medier. Nu är det bara makens familj som inte vet något men de får reda på det via andra pga situationen som råder och det ska bli intressant att se vad som händer. Alltid tråkigt med bråk men de har själva orsakat att det blev så stort av detta så nu kommer konsekvensen att märkas och det gör mig ledsen nu när ett barnbarn är på väg. Men som tur är kommer bebisen få världens bästa mormor och det gör mig glad iallafall. 

KUB

Idag var det dags för Kub testet, jag var väldigt nervös och spänd. Dels för jag undrade om bebisen fortfarande levde och sen om vi skulle ha förhöjd risk för kromosomfel, har sett alldeles för mycket av detta på jobbet av och till. Bm som skulle göra testet hade arbetat på min arbetsplats så jag skulle hälsa ifrån några kollegor till henne, alltid roligt att få prata jobb lite. Jag förklarade att jag var väldigt nervös och även vad vi gått igenom för att komma hit, så när hon satte proben på magen såg vi ett hjärta med en gång och en bebis som tog ett jätteskutt, då började mina tårar att rinna och bm sa att hon älskade glädjetårar. Vi fick se en bebis, ansiktet såg ut som en apa eller hund men bm förklarade att vågorna ifrån proben kan göra ansiktet stramare och benigare än vad det är. Hon såg 2 ben och 2 armar, hon såg händer, fötter och naglar samt en stortå. Hon tyckte se 2 hjärnhalvor men sa att det fortfarande är för tidigt att se riktigt, hon såg att navelsträngen hade 3 kärl så det känns skönt och moderkakan låg i framvägg. Då förstod jag att jag inte kommer känna fosterrörelser på ett bra tag, men skönt att då veta varför. Att få se detta kändes så surrealistiskt och konstigt, även om jag trodde att ulj skulle gå bra. Har inte fattat det som händer oss riktigt ännu även om min kropp har förstått det, men huvudet brukar förstå saker sist av alla. Vi fick låg risk för kromosomfel så det känns skönt, nu är det RUL som kan avgöra framtiden men hittills verkar allt gå bra. Idag är jag i vecka 12+1 och missfallsrisken har minskat med 65%, risken att det ska gå fel är nu 1,6% så oddsen är bra! Hoppas snart att jag kan njuta av det som sker, att jag kan känna den riktigt sanna glädjen som ett barn för med sig för det förtjänar jag!

Min lilla apa, bp 161205

11+0

Nu börjar den missfallsrisken att börja avta, bara en vecka till och sen är det samma risk som under resten av graviditeten. Även om veckorna går har jag fortfarande inte förstått vad som händer i mitt kropp och jag är fortfarande inte sprudlande lycklig. Jag vet att bebisen mår bra, gjorde ett ulj på jobbet i måndags vid midnatt efter en doktor som rådde mig. Jag slutade med Progynonet i torsdags och har sedan dess känt mindre växtvärk och mindre i brösten så en läkare på jobbet tyckte att vi skulle dubbelkolla så att det berodde på tabletterna och inte på att det slutat inne i min livmodern. Det är en stor trygghet att ha mina kollegor på jobbet, både barnmorskor och läkare, de är ett stort stöd och jag kan fråga dem om saker som gör min orolig. Den förmånen borde alla ivfare ha när de blivit gravida. Jag har dessvärre fått väldigt ont i svanskotan och ryggen, har nu köpt foglossningsbälte och precis varit hos arbetsterapeuten och fått sittkudde och ring för att underlätta det för mig. Måste ju mota Olle i grind som man säger, jag vet tyvärr hur illa det kan bli annars och där vill jag inte hamna. På onsdag nästa vecka har vi kub, hoppas så att det går bra!

10+0

Ännu en ny vecka, tiden går fortare nu och det är skönt. Efter ulj förra veckan kändes allt bra och vi visste att bebisen växt och levde. Nu är man på samma ruta som innan, vill göra nytt ulj bara för att försäkra mig om att allt fortfarande är bra men jag måste försöka hålla mig tills kub testet. Jag har symtom och känner mig gravid så jag måste tro på detta och försöka tänka normalt om detta och tänka som den barnmorskan som jag är. Finns inget som tyder på att detta skulle stannat av ju och då måste pessimisten på axeln lugna ner sig och försöka stilla sig men det är svårt. Blir skönt sen när jag kan lyssna med doppler på jobbet, ännu en förmån som jag har. I onsdags var jag hos barnmorskan för inskrivning, det kändes surrealistisk och hela tiden tänkte jag att jag måste drömma och att jag snart skulle vakna upp till samma mardröm som vi levt i de senaste 5 åren. Allt gick bra men jag har järnbrist redan så jag har börjat med Niferex, vill ju ha depå om det blir förlossning då äggdonationer blöder mer vid förlossning. När bm bokade tider i juni och när hon bokade tid för rutinultraljud så ville jag bara sakta ner henne och be henne sluta, vi vet ju inte om vi kommer så långt och jag kan bara tänka en dag i taget och som mest en vecka framåt med tanke på vår historia om misslyckanden. Men RUL är iallafall 11 juli om vi kommer så långt, när det gäller kub så får vi det inte gratis då donatorn år 29år så jag bokade ett privat på Ca 25/5 så på torsdag efter jobbet ska jag dit och ta proverna inför kuben, det kostar 800kr men det är det värt. En chans att se bebisen igen och sen se om vi har risk för kromosom avvikelser eller inte. Har varit sjuk från jobbet i cirka 2 veckor,  haft så ont i ryggen mest på kvällen och natten. Vet inte om det är tidigt foglossning eller inte, läste att man kan få det om man skadat ryggen tidigare och efter 20år i vården så har jag skadat mig några gånger. Får se vart det tar vägen. 

Hoppas att ni alla njuter av vädret, sommar redan nu och jag hoppas att det håller i sig, vet att maj 2008 var såhär fin hela tiden. Tack för att ni läser min blogg och tack för alla fina kommentarer, ni är guld värda allihopa! 

9+0

Sakta men säkert går tiden och ännu en vecka har passerat, även om tiden går fort så går den ändå sakta. Låter konstigt men så är det för oss nu, jag tar varje dag som den kommer och tar ett toalett besök i taget. Ingen mer blödning ännu och symtom finns det gott om av och till. Optimisten i mig tror på detta och av och till knackar pessimisten på axeln för att göra mig osäker. Idag var maken och jag på Special Mvc för inskrivning hos läkaren och för ett nytt ultraljud, maken hade aldrig sett hjärtat slå i verkligheten så jag hoppades att allt skulle se bra ut även denna gång. När läkaren gjorde ulj så fick vi se en bebis som växt bra och fick se ett fint hjärta som slog, storleken på fostret mättes till 9+2 och jag är ju i 9+0 så det stämmer bra vilket är skönt. Imorgon ska mamma och jag till barnmorskan för inskrivning då maken tyvärr är bortrest, allt känns fortfarande surrealistisk och konstigt. Det är som  att detta fortfarande inte händer oss utan att vi lever en annan människas liv men sakta börjar vi ta in att vi faktiskt väntar barn. Allt kan fortfarande hända men vi försöker att tänka positivt och framåt.