23+0

En mycket viktig milstolpe har idag uppfyllts gällande vår lille son, from idag sätter neonatal in alla livsuppehållande livsåtgärder ifall vår gosse skulle titta ut tidigare. Jag har längtat efter denna dagen oerhört länge, jag vet ju av arbetserfarenhet hur viktigt det är med 23+0 och nu är vi där. Även om det är stora risker för bebisar att födas i 23+0 till 25+0 så är det ändå viktigt att man gör något ifall det oundvikliga skulle inträffa. Jag önskar att jag kunde få känna glädje utan oro vid denna graviditet men jag vet att jag aldrig kommer få känna mig sprudlande glad utan ha oron som sitter på mina axlar. Jag har så svårt att se ett lyckligt slut för oss, har så svårt att se att detta ska sluta i en lycklig saga om 14-17 veckor och det är så tråkigt att bli berövad på det. Men vad kan man vänta sig efter 7 års barnlöshet, 1 missfall och 7 misslyckade ivf försök. Efter år av bakslag och tråkigheter så kan jag inte suga på lovets sötma även om jag försöker så mycket att tänka positivt och framåt, att köpa kläder och saker till vår gosse gör mig glad men samtidigt så finns oron för att vi köper detta i onödan. Så orättvist det är mot oss som kämpat att vi inte kan få njuta av denna rid såsom de som har enkelt för att bli gravida ofta gör, deras oro finns givetvis ibland också men blir ändå inte på samma sätt som den oron som vi barnlösa får i samband med graviditet. 

För övrigt strejkar min kropp fortfarande, ska till läkaren på torsdag för att be om sjukskrivning och jag hoppas att han gör det. Jag har ju arbetat med honom så han känner mig vilket kanske underlättar lite. Men att känna sig låst hemma, att inte kunna sitta på en stol mer än 1h eller bara kunna gå på kort promenad med mina vovvar på 15 min är inget kul. MEN samtidigt kunde det ju vara värre så jag ska inte klaga. Förhoppningsvis får jag gosa med min son i november och känna att allt jag gått igenom under 6år har varit värt det.

I söndags fick min käre make vara med om något alldeles underbart, han fick känna de första sparkarna på utsidan av magen och det gjorde mig så glad. Att han får känna sin son såsom jag gjort under 11 veckor var fantastiskt och se makens leende slog allt. Jag älskar min make så oerhört mycket och är så glad över att vi får dela detta tillsammans, han kommer bli världens finaste pappa!

22+0

Att vara gravid är en stor påfrestning på kvinnokroppen och en av dom mest riskfyllda saker som man kan gå igenom, ändå tror många att det är enkelt att vänta barn. För friska kvinnor så är det ofta enkelt men för vissa som har sjukdomar kan en graviditet vara påfrestande. Jag har svår endometrios och fibromyalgi som kan påverka mig mycket vid graviditeten och nu har jag kommit dit. Jag har svårt att sitta, stå, gå och förflytta mig. Min kropp värker dygnet runt och det är jobbigt, under semestern har jag haft ont men då jag varit ledig har det gått okej ändå. Men i söndags var det dags att börja jobba efter ledigheten, jag visste att det kunde bli jobbigt men hoppades att det skulle gå bra. Men redan innan midnatt strejkade kroppen och smärtan kom, under resten av natten kom tröttheten och jag kände att jag inte orkade med mina arbetsuppgifter även om vi hade en lugn natt till en början. När patienterna började välla in så kände jag att jag orkar inte detta, jag blev ledsen och pratade länge med mina kollegor. Jag har under alla år stått ut och kört på ändå, oavsett hur jag än har mått för jobbet ska man orka med. Nu är jag illa tvungen att inse att jag har begränsningar och jag kan inte bara köra på, jag måste tänka på min son som växer inom mig. Jag måste ta hänsyn till honom att om jag kör slut på mit själv kan det innebära risker för honom och risk att föda för tidigt. Jag gick hem vid 06.00 med gråten i halsen och sjukskrev mig, så nu måste jag på torsdag be barnmorskan om en läkartid för sjukskrivning tills vidare. Fasen va jobbigt det är när kroppen strejkar medan man fortfarande vill jobba, jag älskar mitt arbete och trivs bra med mina kollegor men jag måste kasta in handduken. Motvilligt men tänker på min son, han förtjänar en mamma som mår bra och som orkar med resten av graviditeten för jag har ändå 3,5 månad kvar.