God Jul 2018

Om 1 vecka är det julafton, det har gått ett halvår sedan jag sist skrev. Då var det varmt, soligt å svettigt medan det nu ligger snö och är lagom kallt. Jag har alltid älskat advent, förberedelser inför jul och att köpa julklappar. Jag är en person som hellre ger än får, att glädja andra känns fantastiskt och tyvärr brukar jag alltid köpa för många julklappar till min omgivning. Ibland så att de faktiskt känner sig obekväma fastän jag intygar dem att jag aldrig förväntar mig samma tillbaka. Sedan 2016 har jularna känts jobbiga, 2016 var en skit jul enligt mig. Jag hade precis varit otroligt sjuk, min nyfödde son låg svårt sjuk på neonatalen och vi "bodde" på sjukhus sedan 3 månader. Jag hade precis lärt mig att gå igen, lärt mig att fungera igen och kunna sköta min egna omvårdnad. Jag var dessutom otroligt ledsen och hade sådana skuldkänslor över att Charlie var sjuk pga att jag hade fått en lungmedicin som räddade mitt liv men som skadat honom. Jag kände ingen mammalycka och inte ens någon livsglädje den julen, det enda positiva var att jag hade tappat så mycket i vikt när jag var sjuk att jag åtminstone kände mig ganska smal. 2017 var en bättre jul men fortfarande mycket jobbig, vi var hemma sedan 8 månader men hade haft en tuff höst med Charlie och han hade högflödesgrimma, mycket syrgas, sond och många mediciner. Jag hade gått upp i vikt men var ganska lagom ändå, jag var fortfarande ledsen ibland men hade ändå många bra stunder. Dock kände jag ingen mammalycka ännu utan kände mig mer som Charlies sjuksköterska. 2018 blir en ganska bra jul men dock ändå är jag väldigt ledsen denna jul. Anledningen är att det är första julen utan min älskade hund Simba, han har varit borta i 8 månader men jag har fortfarande en otrolig sorg efter honom. När jag är ledsen brukar jag krama hans urna och då känner jag mig nära honom. Ni tänker att det är bara en hund, ett djur MEN för mig var han mitt allt. Han var min styrka när barnlösheten var så jobbig, han var mitt hjärta när jag kände hans otroliga kärlek och han var min trygghet när jag kände mig ensam. Han var den som jag älskade mest av allt många år, och saknaden är ibland bedövande. Jag har dessutom gått upp i vikt och trivs inte alls med mig själv, jag vill så gärna gå ner i vikt men det känns så svårt och jobbigt att jag skäms över mig själv och min brist på självdisciplin. Charlie däremot mår ganska bra sedan 4 månader, han har bara syrgas bara nattid just nu och så har det varit de senaste 18 veckorna så det är otroligt skönt på många sätt. Mest för han för han är så rörlig just nu, han lärde sig att krypa i juli, lärde sig att gå med stöd i augusti och i förra veckan började han stappla själv. Charlie är så underbar, en glad kille som ofta skrattar och som på något sätt inte upplever sina begränsningar som jobbiga. Han började äta helt plötsligt i september, han klarar inte bitar så men äter så bra själv att hans peg får vara ifred och vi matar honom bara via munnen, det var så härligt att det kom igång själv och att det funkar. Fortsätter han äta och gå upp i vikt så tas pegen bort till våren. Charlie pratar inte så många förstående ord, men han låter mycket och säger mycket på sitt egna språk att läkaren inte är orolig. Han är bara sen för att han har varit så lungsjuk, men det han har åstadkommit sedan i maj gör inte ens ett friskt barn så han visar hur stark och envis han är. Jag älskar den pojken så otroligt mycket, mitt mammahjärta svämmar över av kärlek och stolthet och han verkar övervinna allt. Han har dock varit förkyld hela hösten men klarat dem mycket bra och innan förkylningen i september hade han faktiskt ingen syrgas alls på 4,5 dag vilket kändes så konstigt men kul. Charlie går även på förskola 3 dagar i veckan och det fungerar bra, pedagogerna har lärt sig honom, hans syresättning och hur man gör med allt kring honom. De var lite rädda i början men det är inte konstigt men nu känner jag mig ganska trygg när jag lämnar honom hos dem, jag har ju ett stort kontrollbehov så därför är jag inte trygg till fullo ännu. Jag jobbar halvtid sedan Oktober månad, det är kul att vara tillbaka mer på jobbet än bara enstaka pass och jag ska jobba så tills hösten då jag tänkt att jobba mer om inget annat kommer i vår väg. Vi har planer på syskonförsök nästa år men vi får se vad som händer. Nu har ni fått en uppdatering om oss, jag hoppas att ni fortsätter att stanna kvar för jag kommer inte att försvinna. Till er som fortfarande kämpar önskar jag all lycka i världen, jag håller mina tummar för er som alltid och att 2019 ska ge er fina plus och ett efterlängtat barn. Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år, vi ses 2019 mina vänner. Kram på er alla!

Charlie på lucia 2018

Sommar 2018

Nu är sommaren här, hittills en varm, skön och solig sommar för oss alla. Vi kan hoppas att det håller i sig, åtminstone tills sista augusti. Jag ska jobba en del i sommar, ska faktiskt inatt jobba min första natt på 2år. Sist jag jobbade natt var jag gravid och lyckligt ovetandes om vad som skulle hända 12 dagar senare, livet blev helt annorlunda mot vad man trodde. Vi har haft framgång med Charlie sedan 20 maj kan man säga, han har ju suttit i babysitter fram tills dess ganska mycket för han har ju inte orkat sitta uppe pga sina sjuka lungor. Men den 20 maj verkade det som att hans kropp bestämde sig för att friskna till lite, för efter det ville han inte sitta i den längre utan han var uppe nästan hela dagen. Satt, började stå på benen och framförallt kunna sköta magen själv utan hjälp. Detta medförde att hans syrgasbehov minskade, vi kom över till vanlig torrgrimma och där har vi nu väldigt lite syrgas samt att han under några få dagar ibland kan vara helt syrgasfri. Vi blev så förvånade över detta men så otroligt glada, äntligen släppte det för honom. Så fortsätter det som det gjort nu finns en chans att han innan året är slut kan slippa syrgasen och det längtar vi till. Han är en glad kämpe och så otroligt stark, vi är så imponerade över honom och allt han övervunnit sedan gravidvecka 24.

Vi trivs så bra i nya huset, det är så fint och lagom stort. Grannarna är underbara och vi umgås ibland vilket är roligt, vi som är mammalediga går på promenader ihop och fikar lite. Den 15 juli ska vi ha grilldag på gatan som jag ordnat, hittills är vi runt 45st av cirka 90st som bor på gatan. Maken har lagt gräsmatta, altanen är byggd och nu inväntar vi bygglov för att bygga uterum.

Igår köpte jag även min första bil någonsin, en ny Kia Ceed svartfärg som gör att Charlie och jag kan börja åka ut med tillsammans nu när han är så stabil. Jag har känt mig så låst men nu när jag får en egen bil kommer vi få ett friare liv.

Charlie ska även börja på förskola i september, vi hoppas att det kommer funka bra och att han ska kunna hantera bacillerna såpass bra att han slipper vara hemma alltför mycket men vi får se hur det går!

Nu har ni fått en uppdatering av oss, så vi önskar er en fantastisk sommar så hörs vi av. I höst fyller jag 40 år vilket känns kul men samtidigt så känner jag mig inte så gammal! Min mentala ålder är nog 28-32 år *hi hi* Kram till er alla därute!

Charlie utan syrgas!

Sorg i livet

Nu var det ett tag sedan vi hördes av, våren har kommit och mycket har hänt. Men det jobbigaste just nu är att mitt hjärta brustit av sorg, min älskade hund Simba 14år dog i lördags så hastigt att ingen av oss hunnit fatta vad som hände. Det var en vanlig lördag, maken hade precis åkt på en nöjesresa och mamma kom för att jag skulle gå ut med hundarna innan hon skulle iväg och då alldeles utanför ytterdörren händer det ofattbara! Simba fastnar på något sätt i trappan, skadar sin tass och skriker till 2 gånger. Sen håller han upp sin tass och jag känner på den som den sjuksköterska jag är, när jag gör det fattar jag vad som hänt och vad den enda åtgärden är. Där och då krossas mitt hjärta och den soliga morgonen förvandlas till en av de mörkaste dagar som funnits i mitt snart 40åriga liv!!! Simbas tass är helt av och vid armbågen känner jag bara ett smuligt ben, enda åtgärden för honom är då att låta honom somna in för alltid. Mamma och jag blir så ledsna, jag ringer min make som får hoppa av bussen och ringer min bror som får köra ner oss till djursjukhuset. Resan dit ner bara jag gråter och kramar Simba i min famn, jag känner en sådan sorg av det som ska hända och jag vill absolut inte skiljas ifrån en av dom som jag älskar mest i världen. Själva avlivningen går lugnt tillväga, Simba pussar mig farväl och då brister återigen mitt hjärta i tusen bitar men han får ta sitt sista andetag i min famn och jag känner hur livet rinner ut honom, Sedan sitter jag och kramar min älskade pojk så länge, jag vill inte släppa honom för jag vet att detta är sista gången jag får ha honom i min famn.

Nu har det gått 3 dagar och jag gråter ännu, saknaden efter honom är enorm och stundtals vet jag inte hur jag ska kunna leva utan honom. Zelma som nu är ensam har haft det jobbigt oxå, hon är så van vid att ha honom. Hon fyller snart 8 år och har aldrig varit ensam men får leva med det nu, vi ger henne extra av allt just nu.

Jag skriver om Charlie snart igen men han mår bättre men har fortfarande syrgas.

Simba; Född 040312. Dog 180421