God Jul 2018

Om 1 vecka är det julafton, det har gått ett halvår sedan jag sist skrev. Då var det varmt, soligt å svettigt medan det nu ligger snö och är lagom kallt. Jag har alltid älskat advent, förberedelser inför jul och att köpa julklappar. Jag är en person som hellre ger än får, att glädja andra känns fantastiskt och tyvärr brukar jag alltid köpa för många julklappar till min omgivning. Ibland så att de faktiskt känner sig obekväma fastän jag intygar dem att jag aldrig förväntar mig samma tillbaka. Sedan 2016 har jularna känts jobbiga, 2016 var en skit jul enligt mig. Jag hade precis varit otroligt sjuk, min nyfödde son låg svårt sjuk på neonatalen och vi "bodde" på sjukhus sedan 3 månader. Jag hade precis lärt mig att gå igen, lärt mig att fungera igen och kunna sköta min egna omvårdnad. Jag var dessutom otroligt ledsen och hade sådana skuldkänslor över att Charlie var sjuk pga att jag hade fått en lungmedicin som räddade mitt liv men som skadat honom. Jag kände ingen mammalycka och inte ens någon livsglädje den julen, det enda positiva var att jag hade tappat så mycket i vikt när jag var sjuk att jag åtminstone kände mig ganska smal. 2017 var en bättre jul men fortfarande mycket jobbig, vi var hemma sedan 8 månader men hade haft en tuff höst med Charlie och han hade högflödesgrimma, mycket syrgas, sond och många mediciner. Jag hade gått upp i vikt men var ganska lagom ändå, jag var fortfarande ledsen ibland men hade ändå många bra stunder. Dock kände jag ingen mammalycka ännu utan kände mig mer som Charlies sjuksköterska. 2018 blir en ganska bra jul men dock ändå är jag väldigt ledsen denna jul. Anledningen är att det är första julen utan min älskade hund Simba, han har varit borta i 8 månader men jag har fortfarande en otrolig sorg efter honom. När jag är ledsen brukar jag krama hans urna och då känner jag mig nära honom. Ni tänker att det är bara en hund, ett djur MEN för mig var han mitt allt. Han var min styrka när barnlösheten var så jobbig, han var mitt hjärta när jag kände hans otroliga kärlek och han var min trygghet när jag kände mig ensam. Han var den som jag älskade mest av allt många år, och saknaden är ibland bedövande. Jag har dessutom gått upp i vikt och trivs inte alls med mig själv, jag vill så gärna gå ner i vikt men det känns så svårt och jobbigt att jag skäms över mig själv och min brist på självdisciplin. Charlie däremot mår ganska bra sedan 4 månader, han har bara syrgas bara nattid just nu och så har det varit de senaste 18 veckorna så det är otroligt skönt på många sätt. Mest för han för han är så rörlig just nu, han lärde sig att krypa i juli, lärde sig att gå med stöd i augusti och i förra veckan började han stappla själv. Charlie är så underbar, en glad kille som ofta skrattar och som på något sätt inte upplever sina begränsningar som jobbiga. Han började äta helt plötsligt i september, han klarar inte bitar så men äter så bra själv att hans peg får vara ifred och vi matar honom bara via munnen, det var så härligt att det kom igång själv och att det funkar. Fortsätter han äta och gå upp i vikt så tas pegen bort till våren. Charlie pratar inte så många förstående ord, men han låter mycket och säger mycket på sitt egna språk att läkaren inte är orolig. Han är bara sen för att han har varit så lungsjuk, men det han har åstadkommit sedan i maj gör inte ens ett friskt barn så han visar hur stark och envis han är. Jag älskar den pojken så otroligt mycket, mitt mammahjärta svämmar över av kärlek och stolthet och han verkar övervinna allt. Han har dock varit förkyld hela hösten men klarat dem mycket bra och innan förkylningen i september hade han faktiskt ingen syrgas alls på 4,5 dag vilket kändes så konstigt men kul. Charlie går även på förskola 3 dagar i veckan och det fungerar bra, pedagogerna har lärt sig honom, hans syresättning och hur man gör med allt kring honom. De var lite rädda i början men det är inte konstigt men nu känner jag mig ganska trygg när jag lämnar honom hos dem, jag har ju ett stort kontrollbehov så därför är jag inte trygg till fullo ännu. Jag jobbar halvtid sedan Oktober månad, det är kul att vara tillbaka mer på jobbet än bara enstaka pass och jag ska jobba så tills hösten då jag tänkt att jobba mer om inget annat kommer i vår väg. Vi har planer på syskonförsök nästa år men vi får se vad som händer. Nu har ni fått en uppdatering om oss, jag hoppas att ni fortsätter att stanna kvar för jag kommer inte att försvinna. Till er som fortfarande kämpar önskar jag all lycka i världen, jag håller mina tummar för er som alltid och att 2019 ska ge er fina plus och ett efterlängtat barn. Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år, vi ses 2019 mina vänner. Kram på er alla!

Charlie på lucia 2018