God Jul

Julafton är här, julkänslan är svår att få i kroppen med tanke på vädret och att vi fortfarande är på neo med Charlie. Det går sakta framåt och han har nu fuktgrimma istället för cpap sedan 3 veckor, vi ska testa torrgrimma nästa vecka och om den funkar kommer vi att få åka hem. Jag har nu varit på Östra sjukhuset i 19 veckor och det är drygt, jag sitter inne på mitt rum på neo med Charlie hela dagarna och maken kommer på em efter jobbet. Jag har återhämtat mig nästan helt, har fortfarande ont i min vänstra fot och min högra arm är fortfarande lite svag gällande finmotoriken men jag kan gå obehindrat och röra mina armar vilket är enormt skönt med tanke på hur sjuk jag varit. Jag är så oerhört glad att jag fick fortsätta leva och att Charlie fick fortsätta leva också, jag ska aldrig mer klaga över småsaker och jag har fått helt andra perspektiv på livet efter denna mardröm som jag upplevt. Charlie väger nu 3785g och är 53cm lång så han växer bra, att man kan älska sitt barn så mycket. Att få barn är verkligen livets guld och jag är så glad att jag fick äran att uppleva detta i mitt liv. Jag har absolut inte glömt barnlösheten men jag har lagt den bakom mig, jag är mamma nu och har en fin son samt världens underbaraste make. Jag hoppas så mycket av hela mitt hjärta att ni som är barnlösa får uppleva detta, ni förtjänar det verkligen och jag håller alla tummar som finns för att era ivf försök ska lyckas.

Vi ska snart hem och fira jul, Charlie får fira med personalen här på neo medan maken och jag firar med min mamma, min storebror, hans fru och min brorson samt vovvarna. Imorgon bär det ner till neo igen och här stannar vi tills vi åker hem, maken har semester till 9 januari så det är underbart. Läkarna tror att vi kommer att få åka hem i mitten av januari och det håller vi tummarna för. Önskar er alla en fröjdefull jul!

Tomten och Charlie 161224

2016-09-24

Hej älskade vänner! En lång tystnad ifrån mig och jag har läst alla era fina kommentarer ifrån mitt senaste inlägg. Det har varit en svår tid för mig och min familj och mitt liv är för alltid förändrat. Den 12 augusti var ett datum som skulle innebära att jag inte längre var den person som jag var innan, jag blev svårt sjuk den dagen. Min endometrios började blöda, var i 23+3 med bebis i magen och fick akut opereras, jag hade 2,3 liter blod i buken och blödde ytterligare 1 liter vid operationen. Jag fick då en påse plasma som förändrade mitt liv totalt, jag reagerade mot denna och låg sedan sövd i 15 dagar med organsvikt så svårt att jag nästan dog. Det var timmar från att jag inte klarade mig men svarade som tur var på en "sista väg" medicin och dialys mot njurarna. När jag sedan vaknade på intensiven visste jag ingenting, hade drömt att barnet i magen dog men som tur var levde han fortfarande. Men dessvärre kunde jag inte röra mig alls, sakta men säkert började kroppen att komma igen så jag har fått lära mig att sitta, stå, gå, äta och röra mig igen. Fortfarande är jag svag i benen och kan inte röra min högra arm som förut, de tror att jag kommer bli helt återställd men att det kan ta flera år. Allt på grund av en påse plasma för att rädda mitt liv. Därav min tystnad ifrån bloggen.

Den 24/9 (på min brors födelsedag) var jag i vecka 29+4 och hade ont i magen, kändes inte som värkar men gjorde ett ultraljud och vaginal undersökning på mitt jobb. Då visade det sig att jag kommit in i förlossning men att barnet låg med ena foten nedåt. Så på grund av det beslutades det om att jag skulle få ett icke brådskande kejsarsnitt. Så klockan 21.51 föddes en skrikande gosse, han vägde 1450g och var 40cm lång. Charlie låg i respirator i 1,5 vecka och andas nu med hjälp av cpap som är ett andningsstöd. Han mår bra men har sjuka lungor tack vare att han föddes för tidigt och kanske även för att jag var så sjuk. Han klarade sig i ytterligare 6 veckor i min mage och det är otroligt med tanke på mitt hälsotillstånd. Igår vägde han 2440g och är nu 47cm lång så han växer bra. Han är på neonatal intensiven och blir kvar på sjukhus i flera veckor till, de tror att han ska bli helt bra men att det tar tid.

I torsdags blev jag utskriven från sjukhus efter 12 veckor som patient, det kändes konstigt, jobbigt men skönt. Nu bor jag dels hemma och sen på familjerum på Charlies avdelning. Nu vet ni vad som hänt, vet inte när jag bloggar nästa gång för det är fullt upp och sen har jag ingen dator på sjukhuset. Men tack igen för allt, ni är för söta. Jag läser eran bloggar ibland och håller tummarna för er alla, oavsett vart ni är i processen med barn. Ni är för alltid mina medsystrar och jag längtar tills den dagen vi alla blir mammor! Kram på er alla från en som efter 8 år kan kalla sig mamma!

23+0

En mycket viktig milstolpe har idag uppfyllts gällande vår lille son, from idag sätter neonatal in alla livsuppehållande livsåtgärder ifall vår gosse skulle titta ut tidigare. Jag har längtat efter denna dagen oerhört länge, jag vet ju av arbetserfarenhet hur viktigt det är med 23+0 och nu är vi där. Även om det är stora risker för bebisar att födas i 23+0 till 25+0 så är det ändå viktigt att man gör något ifall det oundvikliga skulle inträffa. Jag önskar att jag kunde få känna glädje utan oro vid denna graviditet men jag vet att jag aldrig kommer få känna mig sprudlande glad utan ha oron som sitter på mina axlar. Jag har så svårt att se ett lyckligt slut för oss, har så svårt att se att detta ska sluta i en lycklig saga om 14-17 veckor och det är så tråkigt att bli berövad på det. Men vad kan man vänta sig efter 7 års barnlöshet, 1 missfall och 7 misslyckade ivf försök. Efter år av bakslag och tråkigheter så kan jag inte suga på lovets sötma även om jag försöker så mycket att tänka positivt och framåt, att köpa kläder och saker till vår gosse gör mig glad men samtidigt så finns oron för att vi köper detta i onödan. Så orättvist det är mot oss som kämpat att vi inte kan få njuta av denna rid såsom de som har enkelt för att bli gravida ofta gör, deras oro finns givetvis ibland också men blir ändå inte på samma sätt som den oron som vi barnlösa får i samband med graviditet. 

För övrigt strejkar min kropp fortfarande, ska till läkaren på torsdag för att be om sjukskrivning och jag hoppas att han gör det. Jag har ju arbetat med honom så han känner mig vilket kanske underlättar lite. Men att känna sig låst hemma, att inte kunna sitta på en stol mer än 1h eller bara kunna gå på kort promenad med mina vovvar på 15 min är inget kul. MEN samtidigt kunde det ju vara värre så jag ska inte klaga. Förhoppningsvis får jag gosa med min son i november och känna att allt jag gått igenom under 6år har varit värt det.

I söndags fick min käre make vara med om något alldeles underbart, han fick känna de första sparkarna på utsidan av magen och det gjorde mig så glad. Att han får känna sin son såsom jag gjort under 11 veckor var fantastiskt och se makens leende slog allt. Jag älskar min make så oerhört mycket och är så glad över att vi får dela detta tillsammans, han kommer bli världens finaste pappa!

22+0

Att vara gravid är en stor påfrestning på kvinnokroppen och en av dom mest riskfyllda saker som man kan gå igenom, ändå tror många att det är enkelt att vänta barn. För friska kvinnor så är det ofta enkelt men för vissa som har sjukdomar kan en graviditet vara påfrestande. Jag har svår endometrios och fibromyalgi som kan påverka mig mycket vid graviditeten och nu har jag kommit dit. Jag har svårt att sitta, stå, gå och förflytta mig. Min kropp värker dygnet runt och det är jobbigt, under semestern har jag haft ont men då jag varit ledig har det gått okej ändå. Men i söndags var det dags att börja jobba efter ledigheten, jag visste att det kunde bli jobbigt men hoppades att det skulle gå bra. Men redan innan midnatt strejkade kroppen och smärtan kom, under resten av natten kom tröttheten och jag kände att jag inte orkade med mina arbetsuppgifter även om vi hade en lugn natt till en början. När patienterna började välla in så kände jag att jag orkar inte detta, jag blev ledsen och pratade länge med mina kollegor. Jag har under alla år stått ut och kört på ändå, oavsett hur jag än har mått för jobbet ska man orka med. Nu är jag illa tvungen att inse att jag har begränsningar och jag kan inte bara köra på, jag måste tänka på min son som växer inom mig. Jag måste ta hänsyn till honom att om jag kör slut på mit själv kan det innebära risker för honom och risk att föda för tidigt. Jag gick hem vid 06.00 med gråten i halsen och sjukskrev mig, så nu måste jag på torsdag be barnmorskan om en läkartid för sjukskrivning tills vidare. Fasen va jobbigt det är när kroppen strejkar medan man fortfarande vill jobba, jag älskar mitt arbete och trivs bra med mina kollegor men jag måste kasta in handduken. Motvilligt men tänker på min son, han förtjänar en mamma som mår bra och som orkar med resten av graviditeten för jag har ändå 3,5 månad kvar.

21+0

Tro är ett starkt ord som innebär mycket, vad är tro egentligen? Handlar det alltid om religion eller handlar det om livet? För mig innebär just nu tro på en lyckad graviditet som ger oss en bebis och det är svårt att våga tro på ett lyckligt slut efter år av otur. Omgivningen förstår oss för det mesta men de är så positiva ibland att det stör mig, min mamma är den som förstår min oro och skeptism till detta. Veckorna går, magen växer, bebisen växer och jag känner honom så ofta för det mesta så det lugnar mig MEN samtidigt så är jag skeptisk. Min tro är inte riktigt där jag vill att den ska vara, jag vill njuta av att vara gravid, njuta av att vänta bebis men det är så svårt för mitt liv har många gånger varit som Murphys lag. Men vänder det någongång? Det kommer bara tiden att utvisa, nu tar jag en dag i taget och pratar med Charlie i magen och smeker den flera gånger om dagen. Min bebis betyder så mycket för mig och jag håller alla tummar som finns för att vi ska få en frisk bebis i senhöst/vinter. Tänk att man kan älska någon så mycket redan! Att man kan älska en liten mini person som man aldrig träffat men bara känt! Men det är tro på kärlek iallafall.

20+0

Halva graviditeten är avklarad och idag är det ny vecka igen, upplever att det känns jobbigt nu om jag tänker på att mista min pojke. Jag kan börja gråta för ingenting, gråter när jag känner hans rörelser, gråter när jag tänker på hur långt vi kommit och gråter när jag tänker på att jag inte vill mista honom om något skulle hända. Det är mycket känslor som detta inneburit för mig, jag har förändrat hela mig de senaste 10 veckorna och nu känner jag att jag är så rädd när vi är så nära 23+0 då man gör åtgärder om han skulle födas. Vet att prognosen mellan 23+0 till 26+0 är mindre bra då jag sett detta på jobbet och nu bävar jag för dessa veckor som snart kommer. Många är rädda att föda innan 37+0 men för mig som jobbar på en Special förlossningen är 29+0 en stor gräns för då blir 98% av alla barn som föds helt friska och normala människor utan men. Tänk vad man flyttar gränserna när jag jobbar så, jag tror att jag kommer föda mellan 34+0 och 37+4 någonstans. Bara en känsla jag har och 8/10 ggr så stämmer den så det är bara vänta och se. Magen växer nu i raketfart, tyvärr ökar vikten i raketfart också vilket jag inte förstår för jag vräker inte i mig mat som skulle förklara min snabba viktuppgång. Efetrsom jag hade bmi 32 innan graviditeten så vill jag inte gå upp över 12 kg men just nu ser det mörkt ut. När det gäller graviditeten har min fibromyalgi förvärrats enormt, har ständig värk i kroppen och det är jobbigt men jag står ut för det kunde vara värre. Jag har sedan några veckor fått ont i nedre regionen om jag går mycket, känns som att livmoderhalsen krampen och väggarna så imorgon ska jag till doktorn, tror kanske det beror på att han sparkar ner där eller att mina endometrios gör sig påmind. Hoppas att det är ofarligt iallafall för jag vill röra mig ner mot vad jag gjort nu för jag vågar inte ens ta promenad längre med vovvarna. Som tur är har jag semester nu och kan bara ta det lugnt, vi är bara hemma för vi var ju 2 veckor på Teneriffa i januari så vi har haft vårat innan och det känns skönt. Charlie rör sig mer och mer, känner honom flera gånger per dag och jag blir så glad varje gång för det ger mig en bekräftelse på att han lever iallafall. Men att känna rörelser är den skummaste känslan jag känt, både obehagligt och skönt på samma gång. Så glad att jag fick känna detta tidigt och att jag får äran att uppleva detta!

RUL+Ulj

Rutinultraljudet i måndags gick inte som vi hade väntat oss, vi hade väntat oss att få göra ett ulj och att vi skulle få veta att bebisen var frisk. Men icke, en bebis visade sig men inte från sin bästa sida så vi fick bara 3/4 avklarade och fick således komma tillbaka idag för att se om h*n ville samarbeta denna gången istället. I måndags låg den helt fel och när den väl vände sig om så la den sig innåt och skuggade sig själv, tror att bebisen är lika envis som sina föräldrar *ler* Men idag fick barnmorskan vänt bebisen igen för den gillar tydligen inte att ligga vanligt utan upp och ner istället! Nu fick vi alla delarna och bebisen är helt frisk så det känns skönt och underbart! Den är så livlig därinne och avskyr ultraljud för då vill den inte visa sig. Vi fick idag också se vilket kön bebisen är, för i måndags ville den prompt inte visa det heller, till min stora förtret! Men idag fick vi veta att vi med stor sannolikhet kommer få en gosse!!!!!!!!! Vi såg pungen väldigt tydligt och barnmorskan sa att hon skulle bli väldigt förvånad om det kommer ut något annan är en pojk. Det blev mer verkligt när vi fick veta vad det var, det betyder absolut ingenting om vad bebisen är men personligen så är det kul med en pojke pga olika omständigheter. Så nu blir det förmodligen en liten Charlie och maken å jag är så glada att kunna säga det till vår omvärld!!!!!

18+0

Denna vecka började mindre bra, min make är bortrest i jobbet så jag är ensam hemma och strax efter midnatt kändes det som att jag fick sammandragningar och kramp i underlivet. Eftersom jag jobbar som jag gör vet jag att kramp vid livmoderhalsen inte är bra så jag blev orolig för sätter en förlossning igång så gör man ju inget. Efter 40min ringde jag mitt arbete och kollade med en erfaren barnmorska om detta var normalt, hon tyckte att om det fortsatte skulle jag söka till gynakuten så efter ytterligare en timme fick jag ringa mamma och skrämde henne. Vi väntade i cirka en timme innan jag fick träffa en läkare, hon kollade livmoderhalsen som var helt opåverkad som tur var, hon visste inte om det kunde bero på en urinvägsinfektion eller min endometrios. Vi åkte hem och nu har jag fortfarande lite ont i underlivet men försöker att inte oroa mig. Har för en vecka sedan slutat med Lutinuset så det känns skönt och nu slipper jag föra upp saker där som jag avskytt. Jag sjukskrev mig onsdag och torsdag natten och sen går jag på 3 veckors semester så nu ska jag bara slappa och ta hand om bebisen. På måndag är det rul så det väntar vi på, hoppas det går bra och att vi får se könet. Jag hoppas så att resten av graviditeten kan bli lugnare än de första 16 veckorna!!! 

17+0

Tiden går sakta nu igen tycker jag, kanske för att vi snart ska på rul (11/7) och man är livrädd för att det ska visa på ett sjukt barn samtidigt som vi är förväntansfulla för att se om vårt barn visar sitt kön för oss nu. Jag har varit med om vänner som fått dåliga besked på rul så jag har all respekt för den undersökningen samtidigt som jag vet att chansen är liten att det ska vara dåligt. Vi pratar ofta med bebisen och jag smeker min mage och nu känner jag livmodern så tydligt vilket är roligt. Jag känner rörelser mestadels på kvällen och inte så mycket på dagen, det kittlar men då vet jag att bebisen lever iallafall. Vi var hos bm i torsdags, allt såg bra ut och hjärtljuden låg på 144-150 vilket gör att jag tror att det är en flicka vi väntar. H*n sparkade mot doppler och vi hörde hur den rörde sig, så konstigt att jag har en annan människa i min kropp som lever. Jag tycker att det är så fantastiskt att en kvinna kan bära ett annat liv så, vilken skapelse som vår herre gjort. Ett mirakel varje gång att det går vägen!

16+0

Veckan som passerat har känts bra men orolig, har studerat Lutinuspinnen mycket noga och varit rädd att se någon färg utöver den vita. Jag har granskat toalettpappret och haft koll, men som tur är har det inte varit någon mer blödning och jag hoppas att det håller sig borta. Jag känner bebisen mer och mer, nu vet jag att det måste vara bebisen och inget annat. Det är en skum, lätt obehaglig men ändå skön känsla. På torsdag ska vi till barnmorskan och jag hoppas att vi då lyssnar på hjärtljuden, annars gör jag det på jobbet i helgen sen.

I fredags cyklade maken återigen Vätternrundan, nu var det hans 12:e runda och hans sluttid blev 11,52h. Han hade hoppats att slå sin bästa tid som är 11,46h men tack vare ett ösregn i 5mil så blev tiden 11,52 men jag är grymt stolt över honom och är alltid så glad för hans skull när han kommer i mål efter den oerhörda prestationen som detta kräver. Samtidigt är jag väldigt orolig på natten när han cyklar och sover dåligt, detta året var värst och jag vet inte om det beror på att jag bär på vårt barn eller inte. Men nu känns livet skörare om jag skulle mista min älskade make, jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill föralltid leva med honom. Igår firade vi dessutom 8årig förlovningsdag, tiden går fort och nu var första året som vi äntligen hade vår dröm på gång. Vår alldeles egna bebis i min växande livmoder, hoppas att drömmen blir sann om 5 månader!



15+0

Blod är aldrig något man vill se när man är gravid, speciellt om man gjort ivf för man vet vad blod kan betyda. Antingen misslyckanden och minus på stickan eller missfall om man är gravid, man blir skärrad och hjärtat tar en fart som gör en knäpp. I lördags fick jag en sådan knäpp, skulle ta mitt Lutinus på morgonen som vanligt och jag har inte haft en blödning på nästan 8 veckor. När jag fört in Lutinuset synade jag hylsan och nu var den full av blod!!! Jag flög upp ur sängen och ropade åh nej! Maken var ute på cykeltur (han tränar inför årliga Vätternrundan) så jag var ensam med vovvarna. Gick på toaletten och kissade, pappret blev fullt av mörkrött blod och paniken steg först inom mig. Men jag fick lugna mig, antingen missfall på gång eller vanlig gravidblödning. Jag försökte få tag på maken men han hör aldrig mobilen när han cyklar, ringde min mamma som fick smått panik och jag ringde mammas sambo som fick komma och gå ut med vovvarna för jag ville inte gå med dem när jag blödde. Jag duschade och satte på ny binda för att se hur stor blödningen var, sen ringde jag till mitt jobb. Jag vet att jag än så länge tillhör gynakuten men där är alltid sådana långa väntetider så jag kollade om jag fick komma på ett ulj när maken kommit hem, de hade det lugnt så det gick alldeles utmärkt! Är sååååå himla tacksam för mina kollegor och min arbetsplats så det är otroligt, en oerhörd förmån som jag uppskattar enormt. Maken kom hem 1,5h senare och jag skrämde slag på honom, han duschade fort och sen åkte vi iväg. Doktorn väntade på mig, sektionsledaren hade pratat med henne att jag skulle komma. Hon gjorde ulj på magen och med en gång såg hon ett hjärta som slog och en bebis som gjorde gymnastik i magen, vi blev så otroligt lättade att tårarna rann ner för mina kinder. Fostervattnet såg klart och fint ut och hon kunde inte hitta någon förklaring till blödningen, bebisen mådde bra iallafall! Sen gjorde hon en gyn undersökning för att dubbelkolla, blödningen hade som tur var slutat innan vi åkte hemifrån och hon såg ingen ny blödning eller vart den kom ifrån. Så efter 10min åkte vi hem, lättade och glada över att pyret mår bra! Nu ska jag ta Lutinuset lite längre än beräknat, cirka 12 dagar längre blev det men det gör inget. Bara bebisen mår bra och att blödningen håller sig borta! Men vilket skrämselslag vi fick, man hann tänka många tankar även om min känsla sa att bebisen fortfarande levde.

För övrigt har jag sedan 12+4 känt nåt sprattel i livmodern, först visste jag inte om det var tarmarna eller bebisen men efter att ha rådfrågat en barnmorskevän så kom vi fram till att sprattlande fiskar nere vid symfysen är bebisen! Så nu känner jag det varje dag, är alltid på samma sida och där vet jag att fötterna är. Känns så konstigt men mysigt, känns som någon kittlar mig på insidan av kroppen! Hoppas snart att sprattlandet blir sparkar, nu är ju pyret cirka 14cm långt och jag känner hur livmodern växer mer och mer. Men eftersom jag har en tjockismage så syns inget utan känns bara när jag ligger ner i sängen men det gör inget, så härligt att känna hur min bebis växer inom mig!

14+0

Andra trimestern är här och igår var 35% avklarat, känns konstigt att tiden börjar gå mot de "stora" veckorna. Idag är jag på dag 99 av 280 så snart är det 3 siffrigt och jag förstår inte vart tiden tar vägen. Jag känner livmodern allt mer när jag ligger i sängen för då jag har en tjock mage syns inget ännu, lite tråkigt men jag får skylla mig själv att jag inte kommer få en fin gravid mage som många andra får men huvudsaken är att mitt hjärta mår bra därinne och växer. I onsdags förra veckan lyssnade en kollega med doppler på mitt pyre, h*n slog med 138-160 slag och vi hörde även en spark mot doppler så h*n är pigg som tur är. Jag är så nyfiken på vilket kön bebisen har, för mig spelar det ingen roll alls men jag är så nyfiken. Vi ha pojknamnet klart men tjejnamnet som jag vill ha älskas inte av maken som synd är, som tur är har vi 5-6 månader på oss förhoppningsvis. Jag känner att ju mer tiden går desto mer positivare tänker jag och jag tänker mycket på hur hösten blir när man kan få göra om rummet till barnet mm. Eftersom vi hade tänkt att adoptera så har vi nästan ett komplett barnrum då vi köpte säng, vagn mm. Maken tog hem tapeter genom sitt arbete och vårt barn kommer ha ett rum med uggletema och inredningen kommer mestadels från Pumpkin som är så fint tycker vi! Hur livet än blir så får vi snart barn, hoppas att det blir genom vårt pyre som växer inom mig!

13+0

Ny vecka och ny kategori, jag vågade nästan inte byta men vet hur det känns för dem som kämpar att se alla gravid bloggar och hur jobbigt det kan kännas. Det rullar på för oss, har lite ont i huvudet och ryggen men annars mår jag bra förutom min oro som ibland kan göra mig galen. Jag borde veta bättre eftersom jag är barnmorska men då funkar inte min kunskap alls, jag kan överanalysera saker till bristningsgränsen och jag kan få negativa tankar fastän jag inte har någon anledning egentligen. Det är svårt för mig att tänka positivt och tro på att denna graviditet ska ge oss vårt efterlängtade barn då vi under så många år haft väldigt många motgångar. Varför ska det vara så svårt att vara glad och njuta av det som händer oss? Jag försöker ändå tänka framåt, men det är fortfarande om bebisen kommer och inte när för mig. Förra söndagen köpte jag mina första gravid byxor, har ju inga som passar mig då min mage är svullen men efteråt grät jag i bilen i 10 min för jag köpte dem. Det kändes som om jag jinxade mig själv genom att ta ett steg fram i graviditeten fastän det är en sådan naturlig väg att ta. Varför kan jag inte tänka som den barnmorskan jag är? Då hade jag sagt till mina patienter att de ska tänka framåt och positivt så varför kan jag inte själv följa de råd som jag skulle gett? Vi gjorde det även offentligt efter kuben, alla blev så glada och skrev äntligen på sociala medier. Nu är det bara makens familj som inte vet något men de får reda på det via andra pga situationen som råder och det ska bli intressant att se vad som händer. Alltid tråkigt med bråk men de har själva orsakat att det blev så stort av detta så nu kommer konsekvensen att märkas och det gör mig ledsen nu när ett barnbarn är på väg. Men som tur är kommer bebisen få världens bästa mormor och det gör mig glad iallafall. 

KUB

Idag var det dags för Kub testet, jag var väldigt nervös och spänd. Dels för jag undrade om bebisen fortfarande levde och sen om vi skulle ha förhöjd risk för kromosomfel, har sett alldeles för mycket av detta på jobbet av och till. Bm som skulle göra testet hade arbetat på min arbetsplats så jag skulle hälsa ifrån några kollegor till henne, alltid roligt att få prata jobb lite. Jag förklarade att jag var väldigt nervös och även vad vi gått igenom för att komma hit, så när hon satte proben på magen såg vi ett hjärta med en gång och en bebis som tog ett jätteskutt, då började mina tårar att rinna och bm sa att hon älskade glädjetårar. Vi fick se en bebis, ansiktet såg ut som en apa eller hund men bm förklarade att vågorna ifrån proben kan göra ansiktet stramare och benigare än vad det är. Hon såg 2 ben och 2 armar, hon såg händer, fötter och naglar samt en stortå. Hon tyckte se 2 hjärnhalvor men sa att det fortfarande är för tidigt att se riktigt, hon såg att navelsträngen hade 3 kärl så det känns skönt och moderkakan låg i framvägg. Då förstod jag att jag inte kommer känna fosterrörelser på ett bra tag, men skönt att då veta varför. Att få se detta kändes så surrealistiskt och konstigt, även om jag trodde att ulj skulle gå bra. Har inte fattat det som händer oss riktigt ännu även om min kropp har förstått det, men huvudet brukar förstå saker sist av alla. Vi fick låg risk för kromosomfel så det känns skönt, nu är det RUL som kan avgöra framtiden men hittills verkar allt gå bra. Idag är jag i vecka 12+1 och missfallsrisken har minskat med 65%, risken att det ska gå fel är nu 1,6% så oddsen är bra! Hoppas snart att jag kan njuta av det som sker, att jag kan känna den riktigt sanna glädjen som ett barn för med sig för det förtjänar jag!

Min lilla apa, bp 161205

11+0

Nu börjar den missfallsrisken att börja avta, bara en vecka till och sen är det samma risk som under resten av graviditeten. Även om veckorna går har jag fortfarande inte förstått vad som händer i mitt kropp och jag är fortfarande inte sprudlande lycklig. Jag vet att bebisen mår bra, gjorde ett ulj på jobbet i måndags vid midnatt efter en doktor som rådde mig. Jag slutade med Progynonet i torsdags och har sedan dess känt mindre växtvärk och mindre i brösten så en läkare på jobbet tyckte att vi skulle dubbelkolla så att det berodde på tabletterna och inte på att det slutat inne i min livmodern. Det är en stor trygghet att ha mina kollegor på jobbet, både barnmorskor och läkare, de är ett stort stöd och jag kan fråga dem om saker som gör min orolig. Den förmånen borde alla ivfare ha när de blivit gravida. Jag har dessvärre fått väldigt ont i svanskotan och ryggen, har nu köpt foglossningsbälte och precis varit hos arbetsterapeuten och fått sittkudde och ring för att underlätta det för mig. Måste ju mota Olle i grind som man säger, jag vet tyvärr hur illa det kan bli annars och där vill jag inte hamna. På onsdag nästa vecka har vi kub, hoppas så att det går bra!

10+0

Ännu en ny vecka, tiden går fortare nu och det är skönt. Efter ulj förra veckan kändes allt bra och vi visste att bebisen växt och levde. Nu är man på samma ruta som innan, vill göra nytt ulj bara för att försäkra mig om att allt fortfarande är bra men jag måste försöka hålla mig tills kub testet. Jag har symtom och känner mig gravid så jag måste tro på detta och försöka tänka normalt om detta och tänka som den barnmorskan som jag är. Finns inget som tyder på att detta skulle stannat av ju och då måste pessimisten på axeln lugna ner sig och försöka stilla sig men det är svårt. Blir skönt sen när jag kan lyssna med doppler på jobbet, ännu en förmån som jag har. I onsdags var jag hos barnmorskan för inskrivning, det kändes surrealistisk och hela tiden tänkte jag att jag måste drömma och att jag snart skulle vakna upp till samma mardröm som vi levt i de senaste 5 åren. Allt gick bra men jag har järnbrist redan så jag har börjat med Niferex, vill ju ha depå om det blir förlossning då äggdonationer blöder mer vid förlossning. När bm bokade tider i juni och när hon bokade tid för rutinultraljud så ville jag bara sakta ner henne och be henne sluta, vi vet ju inte om vi kommer så långt och jag kan bara tänka en dag i taget och som mest en vecka framåt med tanke på vår historia om misslyckanden. Men RUL är iallafall 11 juli om vi kommer så långt, när det gäller kub så får vi det inte gratis då donatorn år 29år så jag bokade ett privat på Ca 25/5 så på torsdag efter jobbet ska jag dit och ta proverna inför kuben, det kostar 800kr men det är det värt. En chans att se bebisen igen och sen se om vi har risk för kromosom avvikelser eller inte. Har varit sjuk från jobbet i cirka 2 veckor,  haft så ont i ryggen mest på kvällen och natten. Vet inte om det är tidigt foglossning eller inte, läste att man kan få det om man skadat ryggen tidigare och efter 20år i vården så har jag skadat mig några gånger. Får se vart det tar vägen. 

Hoppas att ni alla njuter av vädret, sommar redan nu och jag hoppas att det håller i sig, vet att maj 2008 var såhär fin hela tiden. Tack för att ni läser min blogg och tack för alla fina kommentarer, ni är guld värda allihopa! 

9+0

Sakta men säkert går tiden och ännu en vecka har passerat, även om tiden går fort så går den ändå sakta. Låter konstigt men så är det för oss nu, jag tar varje dag som den kommer och tar ett toalett besök i taget. Ingen mer blödning ännu och symtom finns det gott om av och till. Optimisten i mig tror på detta och av och till knackar pessimisten på axeln för att göra mig osäker. Idag var maken och jag på Special Mvc för inskrivning hos läkaren och för ett nytt ultraljud, maken hade aldrig sett hjärtat slå i verkligheten så jag hoppades att allt skulle se bra ut även denna gång. När läkaren gjorde ulj så fick vi se en bebis som växt bra och fick se ett fint hjärta som slog, storleken på fostret mättes till 9+2 och jag är ju i 9+0 så det stämmer bra vilket är skönt. Imorgon ska mamma och jag till barnmorskan för inskrivning då maken tyvärr är bortrest, allt känns fortfarande surrealistisk och konstigt. Det är som  att detta fortfarande inte händer oss utan att vi lever en annan människas liv men sakta börjar vi ta in att vi faktiskt väntar barn. Allt kan fortfarande hända men vi försöker att tänka positivt och framåt. 

8+0

För er som kämpar med ivf eller fått mycket tidiga missfall som undrar om man är lycklig när man blivit gravid efter lång kamp får ni nu svaret; visst är man glad av att blivit gravid efter 8 års kamp och 9 ivf försök varav 8 egna ivf försök och 1 äd försök MEN samtidigt kantas lyckan av en ständig oro och man är väldigt rädd att drömmen ska gå i kras vilket sekund som helst. Nu är jag i 8+0 men tittar på toalettpappret efter varje toalettbesök och granskar Lutinuspinnen 3 gånger om dagen så det är fortfarande en kamp. Nu har jag gjort några ulj redan och det tack vare mitt arbete så jag vet att bebisen lever och växer men det gör inte oron mindre. Efter 5 år med ivf så har jag lärt mig väl att hantera alla minus försök men att hantera det vi nu går igenom kan jag inte, att få plus blev min svaghet och jag erkänner att det är mer jobbigt att vara gravid såhär tidigt än att få minus på stickan. Så jag hoppas att ni nu förstår att jag dansar inte på några rosa moln eller går med ett leende på läpparna dagarna i ändå, jag går med en ständig oro i själen samtidigt som jag är oerhört tacksam för att ha blivit gravid.

Mina symtom kommer och går, det jobbiga är att jag inte kan äta husmanskost längre som jag innan detta älskade, nu älskar jag helt plötsligt skräpmat och choklad igen. Som tur är äter jag så lite att jag inte går upp i vikt ännu så det är skönt men jag vet att ju längre graviditeten kommer så kommer vågen att peka upp. Jag mår illa i perioder, igår och inatt mådde jag illa nästan hela tiden men idag har jag mått bra så allt pendlar verkligen. I vecka 8-10 är ju hcg som starkast så det är nu många börjar må illa och kräkas så vi får se hur det går. Vi ska till Special Mvc nästa vecka så då blir det nytt ulj för att se om det fortfarande slår ett hjärta och om bebisen växer som den ska, det är min största skräck just nu att det ska ha avstannat eller vara fel på barnet. Men vi får se på tisdag morgon!

För er som undrar om jag inte snart ska byta kategori så kommer jag vänta tills kuben är gjort tror jag och det beror på skepticismen emot allt detta som sker just nu och rädslan av det inte ska gå bra hela vägen.

7+0

Efter ulj i lördags natt började jag slappna av, då visste jag att bebisen levde och mådde bra. MEN när man väl är lugnare så händer nästa sak, igår em när jag tog lutinset blev pinnen lättrosa och tusen tankar virvlade genom huvudet. Hade jag inte gjort något ulj eller varit barnmorska hade jag nog gått i taket men nu försökte jag sansa mig och bara ta djupa andetag. Det kom och gick med blödningen under em och kvällen men inte så mycket, jag skulle jobba natten och egentligen ville jag sjukskriva mig men då man har tillgång till ulj på jourtid så ville jag arbeta. Får ju utnyttja sina fördelar med jobbet om man kan, men jag var förberedd på det värsta förstås och önskade av hela mitt hjärta att bebisen skulle leva. Jag åkte tidigare till jobbet och ringde på hos läkaren, han är expert på ulj så det kändes tryggt. Jag förklarade min situation och han sa ja med en gång. Vi gjorde ulj och vi såg bebisen med en gång, hjärtat slog så fint och jag blev så otroligt lättad. Den hade växt oxå sedan sist och dr sa att allt såg perfekt ut gällandes bebisen och att han inte var orolig för detta. Han visste inte varför jag hade blött utan trodde att det kunde bero på mina slemhinnor eller så, när han säger att han inte är orolig så vet jag att ulj ser bra ut. Ibland älskar jag verkligen fördelarna med mitt arbete, tänk om jag inte jobbat såhär-då kanske jag fått söka mig akut och kanske inte ens fått något ulj då blödningen var så liten. Sedan försvann blödningen helt och nu har jag inget igen, bara att andas ut och fortsätta lugna mig. Vet ju att 49% av alla äd graviditeter får blödningar innan vecka 12 så det är vanligt men ändå skrämmande när man själv får det. 

För övrigt så beställde jag tid på Special Mvc igår, kändes konstigt att göra det men vi fick tid till doktorn 3 maj (arbetar ju med honom så jag känner honom) och sen till bm (en rutinerad van förstås) 4 maj så vi får se om vi kommer så långt. "Only time will tell"

6+5

De senaste dagarna har jag känt mig nästan knäpp, ovissheten om embryot/embryona lever eller inte har gått mig på nerverna. Varje gång jag varit på jobbet har jag varit så sugen för att be en läkare om ett ulj just för att se. Men jag har hållit mig med motivering att jag inte blöder så därför är det bra MEN igår innan jag åkte till jobbet var mitt humör inte på topp och jag kände mig nästan knäckt. Så jag bad en läkare göra ulj på mig, förklarade min situation och hon gjorde gärna ett ulj på mig. Jag grät innan ulj, under och efter. Men jag fick gråta av lycka, en bebis lever och hjärtat på hen slår så fint! Vi väntar bebis på riktigt nu, visst finns chans för missfall men det finns med oss till förlossningen men jag vet att ser man hjärtat slå nu så är det chans med 94% att graviditeten går bra och det har man med sig ändå till förlossningen. Jag känner en enorm lättnad, var som om 10 miljoner stenar föll från bröstet och axlarna. Min arbetskamrat grät med mig och vi kramades länge efter det. Nu ska jag njuta av bebis fram tills något annat händer ifall det gör nu, vi ska bli föräldrar i vinter 2016!

Bebis D 160416

6+0

Först vill jag tacka er alla för era fina och varma inlägg, ni är så fina människor och jag är otroligt rörd över eran omtanke. Vad vore mitt liv utan er! Blödningen som kom i torsdags försvann lika fort som den kom, såhär i efterhand tror jag att det kom blödning ifrån livmoderhalsen när jag tog Lutinuset på eftermiddagen för dels är jag lättblödande i underlivet och dels för att jag inte haft tillstymmelse till mer blod hittills. Graviditetstesterna har också blivit starkare och i fredags hade även det digitala slagit över till "Gravid 3+" så det känns bra. I söndags började jag även få mer symtom vilket känns bra, det gör att jag tror mer på ett lyckat ulj 22/4 men helt säker är jag inte. Mina symtom hittills är; Svullen & gasig mage, svårt att äta mat och när jag äter tung eller stekt mat får jag otroligt ont i magen några timmar, växtvärk över livmodern och ut i sidorna, lätt illamående kvällstid, spända/ömma bröst av och till, trött och framförallt så igår såg jag att bröstvårtorna ser strutformiga ut och det vet jag är ett mycket gott tecken. Så lite symtom har jag och jag välkomnar allt, har lovat att inte klaga över något. Sen vart vi hamnar vet vi inte, det står skrivet i stjärnorna men så länge jag inte blöder och vi inte vet något annat så är vi glada men med stor respekt för att resan är lång och vi inte vet vad som händer.

 

Testet som blivit otydligt på bild!



5+2

Så kom dagen som jag bävat för sedan 18 mars när vi gjorde återinföringen, jag kastades ner i det svarta hålet och just nu vet jag inte hur jag ska komma upp eller vad som händer på vägen. Jag tog Lutinuset kl,15,15 och pinnen såg vit ut och det kändes så skönt, dessutom ömmade och spände brösten mer så det kändes bra. Men en timme senare började jag få ont i båda sidorna, har ju cystor där så de kan kännas av och till MEN när jag kissat såg jag rött på toalett pappret och då sjönk jag ner till det svarta hål som har en reserverad plats åt mig. Tempen ligger fortfarande högt men kroppen kanske inte har förstått att ett missfall är på gång. Jag mailade Ava Riga och de vill att jag höjer dosen av Lutinuset from ikväll och sen tyckte de att jag skulle göra ulj nästa vecka. Vart detta slutar vet jag inte! Kan vara missfall, äd blödning, livmoderhalsblödning eller vaginalblödning. Bara vänta ut timme för timme och se......... Men vi är ledsna och bedrövade att detta kanske slutar med missfall nummer 2...........

5+0

Sedan vi plussade har veckorna och dagarna gått så sakta, innan påskdagen flög dagarna iväg men nu segar det sig något otroligt. Önskar att dagarna kunde susa iväg för varje dag är en tortyr och jag mår dåligt, ena stunden glad och lycklig för att senare falla ner i det svarta hålet och bli deppig. Idag går vi in i vecka 5+0 (vecka 6) och denna veckan börjar hjärtat att slå om vårt liv fortfarande lever, graviditetstestet idag var superstarkt så det gjorde mig glad. Men jag har inga symtom som håller i sig förutom min otroligt svullna mage sedan en vecka, illamåendet kommer någon gång per dag, brösten ömmar till några gånger per dag och värk över livmodern kommer av och till. Under dagen mister jag aptiten fastän magen skriker efter mat, jag är inte sugen på nåt just nu känns det som och toalettbesöken är en pina. Att ta Lutinus är en pina också, att granska pinnen efter återinföringen av Lutinuset och att granska toalettpappret gör mig snart tokig, blir fasen snart rabiat av detta och önskar att jag kunde somna nu och vakna upp den 22 april då vi ska till CA för ulj. Ändå är vi på rd 18 och inte sett något blod alls, så länge har vi aldrig gått utan blödning vid ivf någonsin och jag försöker att vara positiv men det är så svårt. Att klappa sig på magen och tala till sitt/sina barn känns skönt samtidigt som jag inte vet ifall allt är okej, men jag sa det hela tiden! Jag är inte rädd för ett minus utan för ett plus, det stämmer något otroligt just nu.............................

Dagens test rd 18.

Testdag

Idag är det rd 12 egentligen, men för mig är det 4+1 och det känns fortfarande helskumt att skriva det. Att även försöka förstå att vi kunde plussa känns ännu mer skumt, att vi lyckades på första försöket efter 7 minus på raken under 5år är oförståeligt för maken och mig. Men det kan bara beskrivas med en mening; jag har skit ägg.... Jag tänker på detta hela tiden, försöker att inte oroa mig för missfall och försöker njuta av att det visar plus men det är svårt. Då jag jobbar som barnmorska och får gosa med bebisar gör det ännu värre för hela mitt inre skriker av längtan efter de/den som växer inom mig. Jag vill att de stannar där i minst 27 veckor till, helst 33 veckor till men jag vet att förlossning kan ske när som. Jag har sagt det till några på jobbet och de jublar, så gör även en del som vi känner privat och alla är eniga. De tycker att vi verkligen förtjänar detta och det värmer våra hjärtan, önskar av hela mitt hjärta att detta går hela vägen!

 

Dagens test, är starkare än i helgen!



Vecka 3+6

Rubriken säger allt, jag är gravid och tror på det. Tog ett digitalt test idag som visade Gravid 1-2 och det vanliga testet var starkare än igår. Såg dock ljusrosa blod på lutinus pinnen i morse men samtidigt vet jag att det inte behöver betyda något, bara vänta och se om detta blir ett nytt missfall eller en bebis. Vi är glada, förvånade och rädda, rädda för den oerhört långa vägen som vi har kvar och rädda för allt som kan komma att hända. Bpu blir 5 december vilket är min mormors födelsedag om hon levt, vid S var det bpu min farfars födelsedag så det är lite symbolik över det hela. Vi undrar om ett eller två embryon har fäst, ulj blir i april om det går så långt. Mina symtom var; fästningsblödning rd 2, hugg i vä sida (precis som med S) rd 3, molande värk över livmodern och nu illamående och känner inget sötsug. Där är mina symtom, men jag har aldrig varit klassisk med symtom som ömma bröst eller så. Tack för era inlägg, jag blev så oerhört rörd av dem. Det värmer mitt hjärta enormt mycket att ni finns och stöttar mig, vad skulle jag göra utan er. Love you all!

Rd 9

När man arbetar inom vården så är temperaturmätning en viktig men osäker sak, det finns muntemp, örontemp, axilltemp och rumptemp. Alla som arbetar vet att rumptempen är den enda riktiga som visar rätt hela tiden medan de andra kan variera stort. Jag har mätt med muntemp och fått olika svar beroende på läge och tid, min normaltemp är 36,5 ungefär och idag fick jag 36,5 i munnen så jag tänkte att jag skulle tjuvtesta för att få se det feta minuset som jag behövde för att inse att min känsla var rätt. Jag gick upp vid 08.00 då jag måste ta mina Progynon och Lutinus och tog ett billigt test som jag haft kvar, det visade negativt så jag gick och la mig. Gick upp vid 11.30 och skulle slänga det då jag ser ett skuggigt och svagt streck *hm* Jag vet att man inte ska läsa av tester efter så många timmar men under 5 år har jag läst av dem och de har varit helt negativa innan. Sa till maken att detta var skumt, men jag hade ett nytt test (Clearblue) så jag tog det och det andra strecket kom med en gång, dock väldigt svagt men med tanke på rd 9 så är det inte konstigt då hcg nivån är låg ännu. Jag blev orolig med tanke på min låga temp, kunde ju vara ett missfall då i sådana fall. Skickade sms till Riga men ej fått svar, men så kom jag på att jag hade en rumptemp som jag köpte till vovvarna förra året och då rumptemp ALLTID stämmer så tog jag den, den visade 37,4 så tempen är hög. Men vad allt detta betyder just nu vet vi inte, det vi vet är att embryona/embryot fäste och att tills motsatsen är bevisad är vi gravida! Sen om detta leder till bebis eller missfall får tiden utvisa, önskar så att vi får vårt mirakel nu när vi faktiskt är efter 5 år gravida igen..........

Vet inte om ni ser det mycket svaga plusset men bifogar bilden ändå.

Rd 7

Som ruvare letar man tecken, klämmer på brösten, tar tempen och synar toalett pappret så ingående att man ibland blir knäpp. När man börjar se det bruna på pinnen som man tar Lutinuset med eller ser en ljus brun flytning i bindan och att tempen börjar minska så vet man. Man vet hur det går med ens ruvning och ens känsla som man haft börjar att ta över hela ens inre. Där är jag på ruvardag 7, brösten ömmar lite mindre, tempen har gått ner 0.2 grader och det bruna började synas nu i morse. Jag är inte ens ledsen, känner mig bara likgiltig och tom inombords. Hade inte förväntat mig något annat egentligen fastän man hoppas och önskar att det för en gångs skull ska bli en annan utgång än ett minus. Vi får se när blodet börjar komma, sist kom det på rd 5 men jag vet att de mediciner som man tar nu kan fördröja blödningen så det är bara att vänta och se......................

Rd 5

Halva ruvningstiden har gått och det är nu som den värsta tiden börjar, på rd 8 börjar hcg utsöndras om embryona tagit sig och först då kan de symtom som nu finns analyseras på riktigt. Hade en spotting i söndags men det var den enda oxå, förstår inte varför den kom. Antingen en effekt av medicinerna eller om vi har riktigt tur en fästningsblödning men sån tur har vi väl inte. Jag säger som min ruvningsvän  (där rosor) att detta inte gått vägen, kan fortfarande äta choklad och det kunde jag inte när jag var gravid sist men som barnmorska vet jag att symtom kan variera stort när man är gravid! Jag hoppas och önskar så att detta gått bra och att vi får positivt test på onsdag morgon. Har gått av efter 2 nätter då så då passar det bra att testa så att jag slipper oroa mig för jobbet om det blir ett minus. Är sjukskriven nu under första ruvningstiden och det är skönt, få tiden för mig själv och bara kunna slappa och ta hand om kroppen.

RD 2: Blödning

Ikväll när jag gick på toaletten hade det kommit lite blod i bindan, kändes lite mer än en spotting och det fortsätter komma lite brunt/mörkrött nu. Aldrig fått det så tidigt innan och vet inte vad det betyder heller men jag har haft huvudvärk som jag alltid får innan mens. Jag smsade Riga som de bett mig om jag jag ska höja dosen av Progynon from ikväll. Sen får vi se vad som händer, blev faktiskt inte ledsen på nåt sätt för detta är precis som jag förväntade mig att äd 1 skulle bli; ännu ett misslyckande!

Ruvardag 1

Solen skiner ute och det känns som våren, känslor spirar och glädjen borde vara total men så är den inte för mig. Jag hoppas att det som hände igår inte får sådana men som jag tror och jag hoppas att gårdagens händelser inte påverkar vårt äggdonationsförsök. Vi åkte till Riga i måndags och har haft underbara dagar dock lite långsamma då man bara väntar på återinföringsdagen men vi har gått promenad, kollat in staden Riga och njutit av varandra. Ava Kliniken var lite som jag trodde men man är lite skraj när man har vård utomlands och speciellt när man som jag sjuksköterska/barnmorska jämför med den svenska sjukvården. Det enda som jag tyckte var lite dåligt var att rummet där återinföringarna sker bara är "rena" och inte sterila såsom det är i Sverige. Även om jag vet att de är noga med sånt där så tappar jag kontrollen och det gillar jag inte, har ett sådant stort kontrollbehov som heter duga och då jag inte har kontroll försvinner mitt logiska tänkande. Donatorn plockade ägg i tisdags och det blev 6 ägg, sedan lämnade maken spermier och för första gången gjorde de icsi på våra embryon. Annars har vi gjort standard ivf men nu så blev det annorlunda, tror att maken har bra spermier men inte superrörliga om jag tittar på protokollet. Ett embryo föll bort men i går fanns det 5 fina embryon där 5 var av väldigt god kvalitet och ett var bra men inte suveränt, vi valde att få tillbaka 2 embryon. Jag vet att riskerna med duplex (tvillingar) är oerhört riskfyllt i vanliga fall men värre vid äggdonation och jag vet att chanserna inte ökar nämnvärt för att det ska fästa men samtidigt så ville vi testa och se vad som sker. Vi har fått tillbaka 2 embryon förut vid 2 tillfällen men nu chansen till graviditet högre, 65% mot 25% så oddsen är de dubbla om man får tro forskningen. Samtidigt vet jag vilken mvc vård som jag får eftersom jag arbetar med dessa patienter själv och känner mig trygg att i sådana fall bli behandlade av läkare som jag känner, arbetar med och att jag känner mig trygg i att vara patient på mitt egna jobb ifall nu embryona/embryot fäster. 3 embryon gick till frysen så det känns bra, vi valde även att ta embryo glue för att öka chanserna och tur var väl det med tanke på flygresan från Riga till Stockholm *hm* Jag är lite flygrädd men inte så att jag mår dåligt på flyg eller att jag väljer att inte resa men jag har stor respekt för det och är medveten om riskerna med flygning. Vädret var rätt okej, piloten varnade för turbulens men jag trodde aldrig att stigningen skulle bli så hemsk för mig. Planet var propellerplan och de kan svaja mer då de är mindre och inte klarar av vind lika bra som en Boeing men nu blev min flygrädsla maxad. Starten uppåt svajade enormt, flygplanet svävade upp som ner och det skakade rejält vilket gjorde mig fruktansvärd rädd och jag tappade kontrollen över mitt annars så behärskade mig. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv, mitt hjärta som ger extraslag i stressade situationer flippade ut helt och mitt hjärtrytm var nog väldigt intressant för en kardiolog. Jag kramade makens hand väldigt hårt och stirrade på honom med stor skräck och trodde att vi skulle störta, det handlade om 10 min innan vi kom upp men dessa minuter hade jag en riktig nära döden upplevelse och det vill jag aldrig mer uppleva. Så nu är jag rädd att embryona dog när jag blev så rädd, tänk om våra chanser försvann där och då? Tänk om embryona inte klarade av att blodet till livmodern försvann och de numera inte finns? Tänk om denna stigning gjorde att 80.000 kr försvann och att allt har varit förgäves? Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att de klarade av min stressade situation och att det inte påverkade dem alls............

En bild från min livmoder där embryona syns som en ljus stjärna

Sorg i mitt hjärta

Inatt kom en sorg in i mitt hjärta och jag har fortfarande svårt att förstå det och inse vad detta förändrar mitt liv och tusentals andra. Kent ska lägga ner, efter 26år tillsammans tar de beslutet att kliva av tronen. Många av oss som älskar deras musik och som älskar att gå på konserter är idag i sorg, kanske är banalt i denna värld av ondska men just nu känns denna förändring som en katastrof. Kanske beror det på att jag inte trodde det skulle komma nu eller så är jag labil av alla hormon mediciner och det som ska hända denna veckan. Men idag är jag ledsen att jag inte kommer få gå på mer konserter förutom de i höst och Kent har betytt mycket för mig sedan 1994 då jag fick deras första cd av mamma! Kent regerar och kommer leva vidare inom mig för alltid!

Murphys lag

Mitt liv kantas ibland av saker som sker oförutsett och av negativ karaktär, den senaste veckan har visat sig vara på det sättet. Jag har hypothyreos och har under hela ivf tiden på 5 år haft sköldkörtelvärden som skiftat enormt mycket på bara några dagar och veckor. När man gör ivf så ska tsh ligga bra för att minska risken för missfall och när vi gjort försök har jag alltid legat bra MEN inte nu *suck* Mitt senaste värde från i tisdags var tsh 3,0 och mitt mod sjönk för nu trodde jag att Ava skulle ställa in återinföringen pga mitt höga tsh och jag var arg och besviken på min kropp som håller på såhär. Men då jag redan höjt min dos tyckte de att allt ändå var okej och att jag skulle slappna av. Jag blev glad av det för jag var så inställd på att maken skulle åka till Riga själv och vi skulle få avbryta vårt försök. Igår fick vi mail från Ava att donatorn varit på sitt ulj och äp var bestämt, tisdag den 15 mars görs äp och då ska maken lämna sitt prov och ET blir på fredag 18 mars om allt går bra. Det komiska är att maken och jag på tisdag har varit ihop i exakt 8 år så det känns som en fin mening med att våra barn görs den dagen som mamma och pappa firar sin kärlek! Det känns konstigt att vara igång med allt igen, att snart ruva, känna efter, ha hopp och förtvivlan i samma känsla och att om det inte går vägen falla ner i det välkända svarta hålet och bryta ihop återigen. Samtidigt känns det spännande och roligt, det är helt okänd mark och främmande land och klinik. Vi får se vad som sker, är det meningen så är jag gravid i påsk och är det inte meningen så finns det fler försök och senare adoption i sådana fall. 

Update

Nu har jag använt Progynon i 8 dagar, känner inte så mycket av biverkningarna som tur är. Jag hade förväntat mig ett helvete men fick bara lite känningar av dem, så det hjälper nog att Var nedreglerad innan precis som Ca sa. Jag har fått brunaktiga flytningar men det är ingen riktig mens, Ca sa att det var normalt. Idag var jag på ulj som Riga ville, slemhinnan var 7mm och enligt Ca ville Riga att den skulle vara 8mm så jag blev lite orolig men efter mail med dem så sa de att 7mm var helt okej och att donatorn börjat spruta och att det går enligt planen. Så nu avvaktar jag reseplaneringen ifrån Riga som ska komma närsom, känns konstigt att allt närmar sig. I övrigt så hade min cysta kommit tillbaka, den var 6x6cm så det är inte konstigt att jag har ont. Får bli operation senare i vår om äd misslyckas, då tar jag bort väl äggstockar och vä äggledare så jag slipper detta.

Många i tråden har fått plus och jag säger stort grattis till er men de som fått minus mår dåligt och jag lider med er. Nu när så många fått plus undrar jag om de är slut nu och att vi som ska göra försök kommer få minus!!! Brukar ju vara en dipp efter att så många har lyckats, hoppas att jag har fel *hm*

För 5 årsedan var jag gravid, kände verkligen av att S fäst och att nåt hände, synd att h*n inte fick stanna. Då hade våra liv sett helt annorlunda ut och vi hade nog varit överens med makens familj. Tänk vad det hade sparat många tårar och bråk, då hade vårt barn fått farföräldrar, vilket de i nuläget inte får.........

Progynon

Så kom dagen som jag bävat för i snart 2 månader, jag hoppas att jag har fel men känslan inom mig säger att det kommer att bli tuffa veckor framför mig. Jag hoppas och önskar så att jag får lön för mödan denna gången. Idag började jag med Progynon och igår slutade jag med Synarela, jag fick sådana jobbiga biverkningar av Progynon sist jag åt dem och mådde skit. Vi får se hur det blir nu och jag hoppas att Carlanderska har rätt när barnmorskan sa att man kan få mindre biverkningar om man är nedreglerad. Nu väntar Progynon 2mg x 3 och sen ulj 3 mars för att kolla slemhinnan. Sen ny planering. Undra hur vårt donator mår, hon borde snart sätta igång med stimuleringen och jag hoppas på många fina ägg. Bara 3 veckor tills förhoppningsvis vi gör ET. 

Alla Hjärtans Dag

Kärlekens dag har infunnit sig och jag tror inte att det undgått någon av oss, det är en dag då vi speciellt ska visa vår omgivning och vår käraste att vi älskar dem. För mig är denna dagen väldigt speciell för det är också makens och min bröllopsdag. När vi bestämt oss för att gifta oss så skulle dagen väljas, vi hade många att välja mellan men när vi såg att Alla Hjärtans Dag 2009 skulle vara på en lördag var valet inte så svårt. Tänk att gifta sig på kärlekens dag, det kändes som ett gott tecken och som en sådan underbar dag. Nu är det 7 år sedan vi hade vår fina dag, vårt bröllop var fint även om några småsaker kunde blivit annorlunda om vi gjort om det idag men så är det alltid. Inatt sov vi på hotell med våra goa vänner A & S, vi spelade shuffelboard igår vilket var så roligt och sen åt vi go middag ute. I eftermiddag ska vi ut och äta med min familj minus min bror som jobbar utomlands så det blir roligt. Jag fick en fin present och 7 röda rosor av maken och han fick en huvtröja från Gant som han älskade. Jag hoppas att ni där ute har en lika fin dag som jag, solen skiner och det är en fantastisk vinterdag. Önskar er en dag fylld av kärlek!

Våra händer på min brudbukett 2009-02-14

Huvudvärk

När jag sprayat förut så fick jag huvudvärk efter 4 veckor och bara haft värmevallningar men denna gången är det annorlunda. Kanske beror det på att jag är äldre för man tål vissa läkemedel sämre ibland när man blir äldre. Sedan i helgen har jag haft ständig huvudvärk och det är inget kul när man ska jobba. Så jag knaprar Panodil och Ipren för att fixa jobbet, jag vet att man ska inte äta Ipren men just nu måste jag kombinera dem för att fungera. Hatar verkligen biverkningar av dessa hemska mediciner som jag tar för att få en chans att bli förälder. Bara 12,5 dag kvar med spray, sedan börjar nästa medicin med nya biverkningar! Livet är verkligen roligt i denna ivf karusell!

Hemma igen

I söndags kom vi hem efter en underbar och härlig semester på ett soligt och varmt Teneriffa. Vädret har varit strålande och jag fick en fin solbränna. Men det jobbiga är att mitt hjärta har trilskas och det har gjort semester lite mindre kul, jag har ju extraslag och snabb puls av och till. Ofta beror det på dåliga sköldkörtelvärden och innan jag åkte ner var de dåliga så jag höjde dosen. Av 14 dagar hade jag extraslag och snabb puls i 12 dagar så det var kämpigt, har det fortfarande och var hos vårdcentralen i tisdags och tog om mina värden. De låg bra så nu vet jag inte varför jag har ett svajigt hjärta, förmodligen stress inför äggdonationen. 

I måndags började jag även  med Synarela och nu känner jag av biverkningar men det får väl gå, ska spraya till 23 februari då jag den 24 februari börjar med Progynon, gillar inte de tabletterna för sist jag åt dem på Sahlgrenska så mådde jag kasst och hade mycket hjärtklappning så vi får se hur allt blir nu när mitt hjärta redan spökar med allt. Hoppas så att allt ska klaffa inför äd i mars och att allt jag offrar med mitt välbefinnande lönar sig någongång. 

Vikten är det enda som går fantastiskt,  gick inte upp ett enda gram på semestern fastän jag åt mer mat men jag tänkte mig för och var faktiskt ganska nyttig. Idag vägde jag mig och jag har tappat ytterligare 1,3kg sen i måndags. Så nu är det 7.2kg sedan november och jag är supernöjd, så stolt över mig själv att jag fixar detta så bra. Har sänkt mitt BMI från 35,5 till 32.6 så det är kanon. Bara att fortsätta tills vi åker till Riga och sen äta lite mer och hälsosamt under ruvningstiden för då vill jag inte banta så.

Sol & värme

Ute snöar det och denna veckan har kylan bitit sig fast i många av oss, jag gillar snö och kyla men när det går ned mot -15 grader tycker jag att det är för kalls. Kring nollan och utan blåst så trivs jag bäst i vintern. Men nu är det dags att byta snö och kyla mot sol och värme för imorgon bitti så åker maken, jag och våra 2 kompisar A & S till Teneriffa i 2 veckor och det ska bli såååå underbart. Min moster och morbror är där nere nu (de åker med med flyget som vi åker ner med) och de säger att vädret har varit fantastiskt. Jag är bara rädd att det fina vädret är slut nu för Teneriffas väder under hela december och halva januari har varit helt underbart. MEN jag hoppas att vi får det soligt iallafall för värmen är där automatiskt (iallafall om man jämför med Sverige). Så nu packas det för fullt och jag förbereder huset för min mamma som ska vakta det när vi är borta, hon har även hand om våra 2 små vovvar. Så jag önskar er alla en underbar fortsatt vinter medan vi förhoppningsvis får njuta av sommaren!

Bild från Ving på vårt hotell!

Cystpunktion

Ändå sedan ivf nr 1 har min kropp envisats med att bilda cystor, på höger sida har jag haft 2 små som inte gett mig besvär men på vänster har jag haft en stor cysta som jag tömt 9 gånger. Oftast efter ivf försöken då jag haft mens eller emellan behandlingarna, nu var det dags igen. Idag tömde jag min cysta för 10:e gången och nu satte jag rekord i antal ml blod. Den brukar vara 7x7cm och innehålla 80 ml blod men idag tömde de hela 180ml blod och jag blev förvånad,  trodde aldrig att den var så stor. Tömde ändå ut 80ml blod i augusti haft 3 menstruationer så den har växt fram bra, jag har ätit p-piller sedan november utan uppehåll så jag är mensfri som tur är. Men detta är givetvis resultatet av endometriosen och det bevisar bara vilken skitsjukdom det är. Den 1 februari ska jag börja spraya med Synarela för att minska endometriosen till äd försöket.

Donator

I onsdags fick vi ett mail från Riga, bollen är ju i rullning nu så det händer lite saker här och var. Vi fick veta av dem att de hittat 2 möjliga donatorer till oss och att vi nu skulle se om vi ville välja en av dom. Den första var 25år, mina färger och hade inga egna barn. Den andra var 29år, mina färger och hade eget barn. Som den barnmorska jag är så kom tankarna på hon som hade barn, att hon kändes mest attraktiv men samtidigt kom skeptiker i mig att undra saker. När fick hon barnet? Varför hon bara hade ett barn vid 29år och om hon haft enkelt att bli gravid!  Jag ville ha svaren på mina frågor innan vi kunde bestämma oss, maken överlåter allt sånt åt mig med tanke på mitt arbete. Fick svar av Riga att de inte kunde svara pga sekretess men att de haft henne som donator förut och att de fått graviditeter utav henne. Detta var det som var avgörande för oss, att kvinnan lyckats göra andra gravida är ju väldigt positivt så nu är donatorn bestämd! Allt kring detta känns väldigt konstigt, spännande och skrämmande. Nu händer verkligen saker på gång!

Vikten rasar neråt, har tappat 5,7kg och då har det ändå varit kul och nyår. Mitt bmi har gått från 35,7 till 33,2 så det är superbra. Bara att fortsätta med detta, jag äter cirka 1200-1500 kalorier per dag. Tycker inte att jag bantar utan bara äter mindre. 

Ersättning Riga

Läser på Google att ersättning för äggdonation i Riga kan bli svårt eller omöjligt då det är en anonym donator. Enligt försäkringskassan får man bara ersättning om man har en öppen donator. Stämmer detta? Ni som gjort äd kan väl svara är ni snälla. 

Gott nytt 2016

Äntligen nytt år, nya förhoppningar, nya känslor men samma önskan. Att få bli förälder under detta året! Vi får se vad 2016 innebär för mig, min make men också för alla er som kämpar där ute! Låt 2016 bli ett fantastiskt år där vi alla får vår önskan uppfylld! God fortsättning till er alla!