15+0

Blod är aldrig något man vill se när man är gravid, speciellt om man gjort ivf för man vet vad blod kan betyda. Antingen misslyckanden och minus på stickan eller missfall om man är gravid, man blir skärrad och hjärtat tar en fart som gör en knäpp. I lördags fick jag en sådan knäpp, skulle ta mitt Lutinus på morgonen som vanligt och jag har inte haft en blödning på nästan 8 veckor. När jag fört in Lutinuset synade jag hylsan och nu var den full av blod!!! Jag flög upp ur sängen och ropade åh nej! Maken var ute på cykeltur (han tränar inför årliga Vätternrundan) så jag var ensam med vovvarna. Gick på toaletten och kissade, pappret blev fullt av mörkrött blod och paniken steg först inom mig. Men jag fick lugna mig, antingen missfall på gång eller vanlig gravidblödning. Jag försökte få tag på maken men han hör aldrig mobilen när han cyklar, ringde min mamma som fick smått panik och jag ringde mammas sambo som fick komma och gå ut med vovvarna för jag ville inte gå med dem när jag blödde. Jag duschade och satte på ny binda för att se hur stor blödningen var, sen ringde jag till mitt jobb. Jag vet att jag än så länge tillhör gynakuten men där är alltid sådana långa väntetider så jag kollade om jag fick komma på ett ulj när maken kommit hem, de hade det lugnt så det gick alldeles utmärkt! Är sååååå himla tacksam för mina kollegor och min arbetsplats så det är otroligt, en oerhörd förmån som jag uppskattar enormt. Maken kom hem 1,5h senare och jag skrämde slag på honom, han duschade fort och sen åkte vi iväg. Doktorn väntade på mig, sektionsledaren hade pratat med henne att jag skulle komma. Hon gjorde ulj på magen och med en gång såg hon ett hjärta som slog och en bebis som gjorde gymnastik i magen, vi blev så otroligt lättade att tårarna rann ner för mina kinder. Fostervattnet såg klart och fint ut och hon kunde inte hitta någon förklaring till blödningen, bebisen mådde bra iallafall! Sen gjorde hon en gyn undersökning för att dubbelkolla, blödningen hade som tur var slutat innan vi åkte hemifrån och hon såg ingen ny blödning eller vart den kom ifrån. Så efter 10min åkte vi hem, lättade och glada över att pyret mår bra! Nu ska jag ta Lutinuset lite längre än beräknat, cirka 12 dagar längre blev det men det gör inget. Bara bebisen mår bra och att blödningen håller sig borta! Men vilket skrämselslag vi fick, man hann tänka många tankar även om min känsla sa att bebisen fortfarande levde.

För övrigt har jag sedan 12+4 känt nåt sprattel i livmodern, först visste jag inte om det var tarmarna eller bebisen men efter att ha rådfrågat en barnmorskevän så kom vi fram till att sprattlande fiskar nere vid symfysen är bebisen! Så nu känner jag det varje dag, är alltid på samma sida och där vet jag att fötterna är. Känns så konstigt men mysigt, känns som någon kittlar mig på insidan av kroppen! Hoppas snart att sprattlandet blir sparkar, nu är ju pyret cirka 14cm långt och jag känner hur livmodern växer mer och mer. Men eftersom jag har en tjockismage så syns inget utan känns bara när jag ligger ner i sängen men det gör inget, så härligt att känna hur min bebis växer inom mig!