Det finns ett barn

Veckan som varit har varit full av känslor, tankar, beslut och funderingar. Vi hade en chans att få bli föräldrar till ett barn som redan finns, en chans att bli föräldrar och få en familj. Den chansen försvann idag och vi är besvikna men inte så ledsna som jag trodde att vi skulle vara. Vi fick samtal från en kommun i Sverige, ett samtal som rev upp och ner på vår tillvaro och som gjorde att jag fick känslor som jag inte trodde att jag hade. Det fanns ett barn på dryga 4 veckor som skulle adopteras bort, handläggaren ville snabbt ha in vår utredning och sa att det fanns fler par som hon skulle titta närmare på. Hon sa att hon skulle ge oss svar inom en vecka och den veckan har varit fruktansvärd gällande känslor som låg djupt rotat inom mig och som jag förträngt. Jag har senaste 10 månaderna känt att barn vore en tillgång i makens och mitt liv men inget nödvändigt längre men ack vad jag bedrog mig. Nu när vi hade chansen att få ett barn så seglade mina mamma känslor inom mig och jag har inte känt så sedan vi fick plusset 2011. Det förvånade mig att jag hade dessa känslor, att jag hade en sådan enorm känsla och längtan över att få bli mamma. Idag fick vi besked att vi inte får detta fina barn, det handlade om att pappan eventuellt vill ha vårdnaden om sitt barn fastän mamman inte vill ha barnet. Hade det adopterats bort så hade handläggaren valt oss och det gör att denna förlust ändå känns bra. Vi blev inte bortvalda för att några andra passade bättre utan för att barnets familj förhållande ändrade sig, det kan fortfarande ändra sig och sluta med att vi blir adoptivföräldrar men som läget är just nu så hoppas jag att barnet får en fin uppväxt hos sin pappa och förhoppningsvis sin mamma. Vi vet att vi skulle älskat detta barnet enormt och att barnet hade fått det så bra hos oss. Såhär nära ett barn har vi aldrig varit, vi hade chans att äntligen få bli föräldrar.