Tack och adjö

Så har nästan 1 år gått sedan mitt sista inlägg, vilken skit år 2020 blev på många sätt. Jag hoppas att ni alla klarat från Covid 19 på ett skonsamt sätt och även så era anhöriga. För oss har det hittills gått bra med Covid 19 men man vet ju aldrig hur det slutar, jag tror att vi åkte på det i februari men då det var så nytt testades man aldrig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna hemska pandemin snart är över och att livet kan bli lite mer normalt igen. 

När det gäller denna blogg så blir detta mitt sista inlägg, bloggen handlade om ivf och då vårt ivf liv tyvärr är över så tackar jag för mig. En erfaren gynekolog granskade min journal och fann att riskerna för att bli gravid igen är för stora och att det fanns stor risk för ny bukblödning så därför rekommenderades inte en ny graviditet för oss. Jag har och är mycket ledsen över detta, att inte få fatta beslut själv om hur många barn jag ska få ha är en sorg jag för alltid kommer att bära med mig. Jag kommer också få bära med mig ovissheten om hur det faktiskt hade gått om vi försökt igen med våra fina embryon. Ava Riga förstörde våra embryon och jag grät av sorg den dagen. Jag är så ledsen över att Charlie inte kommer få några syskon för han är så fin med bebisar. Det leendet han har när han hjälper våra kompisars bebis är så stort att mitt hjärta båda smälter och gråter. Men livet blir inte alltid vad man vill och jag är så tacksam att jag fick Charlie då det inte alltid var så självklart, jag blev mamma och det är en stor lycka.

Charlie mår bra och är helt syrgasfri, han är sen i utvecklingen men tar sig sakta men säkert att de har stora förhoppningar för honom. Han har inte fått någon diagnos utöver sen utveckling och det känns skönt. Men ändå har jag en stor oro för honom, jag har fortfarande dåligt samvete över att det var min kropp som gjorde honom så sjuk och det kommer jag alltid få leva med. Jag är så ledsen att Tralin kom när jag var gravid och lämnade så stor skada i våra kroppar samtidigt som vi också överlevde tack vare ett mirakel.

Jag önskar er alla stort lycka till i eran ivf kamp och i era liv, må ni alla ha lycka och välgång. Tack för att ni följt mig i så många år, tack för era kommentarer och era hälsningar. Love you all! Hej då!

Charlie 2020

Gott Nytt 2020

Gott nytt år till er alla, vet inte hur många som fortfarande tittar efter min blogg då jag knappt uppdaterar. Men nu kommer ett inlägg om hur vi haft det sedan sist, sommaren kom och därefter höst & vinter. Vi har haft en toppen sommar, vi ställde vår husvagn vid havet och Charlie njöt så mycket av vatten och sand. Han är inte det minsta rädd för vatten och badade varje dag oavsett väder kändes det som. Men i slutet av juni opererades han, hans halsmandlar var kraftigt förstorande och även hans polyp bakom näsan. Vi märkte genast skillnad på syresaturationen och att han inte längre dippade på natten när han sov då hans andningsuppehåll försvann. Sedan 3 juni har han endast haft syrgas 6 nätter och nu har han klarat både förkylning och tyvärr ny halsfluss som de kan få även efter operation utan att behöva syrgas så det har känts underbart och ett mycket stort framsteg. Han är fortfarande sen i utvecklingen men har gjort framsteg, hans tal börjar komma mer och mer så jag är inte så orolig utan han får ta den tiden han behöver. Vi märker att han gör framsteg när han är på förskolan och han älskar att gå dit så det är roligt. Under vintern har livet mest tuffat på, julen kom och vi hade ett lugnt firande men tyvärr har både Charlie och jag varit förkylda som alla andra även om han klarat sig bäst av oss. Vi ser framemot 2020 men nya framsteg för vår fantastiska gosse!

Jag har väl haft en jobbig höst med mycket känslor, den 12/8 var mycket svår och jag grät en del. För mig är det årsdagen av min död, för en del av mig dog den 12/8 2016 och jag sörjer mig för den personen som jag var. Nu är jag en annan människa med ett tungt bagage och tuffa minnen. När Charlie börjat att bli som en vanlig 3 åring så kom alla känslor ikapp mig som jag haft sedan 2016. Dessutom har jag fortfarande en stor sorg över Simba som vi miste april 2018, men han var en sådan stor del av mig att nu när känslor kom ikapp så smälte hela jag samman av känslor som  var svåra att hantera. Maken stöttade mig så gott han kunde, även mamma, min bästa vän och kuratorn men jag hade så mycket tankar som jag försökte reda ut som ingen annan förstod. Dessutom så skulle jag ta beslut om vår framtid med syskonförsök eller inte, jag vacklade ju i våras och sköt upp det men nu måste jag snart ta beslut pga att jag i år fyller 42 år. Jag har fortfarande inte beslutat något, jag har ett halvår på mig och i januari nu ska vi prata med min förlossningsläkare som stod vid min sida i 10 veckor när jag var sjuk. Jag behöver prata med honom för att kunna bena ut vilka risker jag tar eller om jag ska våga chansa. Jag är ju barnmorska och har stor kunskap men ändå är det ett svårt beslut. Känns som det svåraste beslutet som jag hittills behövt att ta i mitt liv, så vi får se våren an.

Hoppas att ni alla haft det bra i jul & nyår, hoppas att ni lämnar avtryck om ni läser detta. Till er som fått bebis via ivf grattar jag så himla mycket och till er som fortfarande kämpar så hoppas jag av hela mitt hjärta att 2020 blir ert år och jag håller tummarna för er! Vi hörs av! Kram till er alla

Liseberg 2019

Våren är här

Tiden går och bloggen måste uppdateras, mycket har hänt men ändå inget. Charlie fortsätter att klara sig utan syrgas dagtid, när han är helt frisk och inte har några halsinfektioner klarar han sig helt utan syrgas dygnet runt. Tyvärr har våren kantats av halsflusser, förkylningar, magsjuka och tyvärr RS förkylningen. RS tog hårt på honom, han syresatte sig mycket dåligt utan syrgas så vi fick spendera 5 dagar på sjukhus. Charlie blev så dålig att han fick läggas i högflödesgrimma men som tur var slapp han läggas i respirator vilket var vår farhåga då han redan är lungsjuk och detta aggressiva virus sätter sig på lungorna, men han är stark och verkar klara det mesta. Nu har han precis haft sin 6;e halsfluss på 6 månader så de ska opereras bort detta året, förhoppningsvis innan sommaren. Charlie har även börjat äta mer och mer saker som smörgås, ris, spagetti och bitar av olika slag. Det är så kul att det kommer och Charlie får ta allt i sin egna takt, vill absolut inte stressa på honom så han får smaka på allt han vill. Han går också hela tiden nu, började ta sina första steg innan jul och nu går han så bra och det är också mycket roligt att han kunde börja gå. Talet är fortfarande försenat men han pratar på sitt egna språk och kan säga några ord som mamma, pappi och aj. Vi ska till logopeden nästa vecka bara för att det ingår i prematurprogrammet men jag är inte orolig.

När det gäller syskonförsök så skulle vi åkt till Riga nu men jag sköt upp det 1 år, kände att jag inte orkade med allt sånt nu och att det behövdes lugna ner sig med Charlie. Frågade min förlossningsläkare om det var okej då jag ändå fyller 41 år i år och han sa att det var lugnt att skjuta upp det tills nästa år. När han sa så kändes det som att 10 kg försvann från mina axlar, jag vill ju kunna gå in för det 100% då jag ändå har stor risk för komplikationer. Vi får se 2020 om det är rätt då!

Nästa vecka hämtar vi vår husvagn, vi köpte en Hobby 650 KFU som vi nu ska ha på säsongscamping vilket ska bli så himla kul. Jag har alltid älskat campinglivet och jag vill att Charlie ska få många fina upplevelser. Jag ska vara föräldraledig hela sommaren vilket känns toppen, hoppas på en toppen sommar så att vi kan vara i vagnen och på stranden. Så nu blir det ingen mer uppdatering förrän till hösten, jag önskar er alla en fantastisk vår och sommar! Lägger upp en bild på Charlie och mig som togs häromdagen, det är så kul att kunna få bilder utan massa slangar i hans ansikte. Sköt om er så hörs vi av, till er som fortfarande kämpar med ivf så håller jag alla tummar som finns!

April 2019

God Jul 2018

Om 1 vecka är det julafton, det har gått ett halvår sedan jag sist skrev. Då var det varmt, soligt å svettigt medan det nu ligger snö och är lagom kallt. Jag har alltid älskat advent, förberedelser inför jul och att köpa julklappar. Jag är en person som hellre ger än får, att glädja andra känns fantastiskt och tyvärr brukar jag alltid köpa för många julklappar till min omgivning. Ibland så att de faktiskt känner sig obekväma fastän jag intygar dem att jag aldrig förväntar mig samma tillbaka. Sedan 2016 har jularna känts jobbiga, 2016 var en skit jul enligt mig. Jag hade precis varit otroligt sjuk, min nyfödde son låg svårt sjuk på neonatalen och vi "bodde" på sjukhus sedan 3 månader. Jag hade precis lärt mig att gå igen, lärt mig att fungera igen och kunna sköta min egna omvårdnad. Jag var dessutom otroligt ledsen och hade sådana skuldkänslor över att Charlie var sjuk pga att jag hade fått en lungmedicin som räddade mitt liv men som skadat honom. Jag kände ingen mammalycka och inte ens någon livsglädje den julen, det enda positiva var att jag hade tappat så mycket i vikt när jag var sjuk att jag åtminstone kände mig ganska smal. 2017 var en bättre jul men fortfarande mycket jobbig, vi var hemma sedan 8 månader men hade haft en tuff höst med Charlie och han hade högflödesgrimma, mycket syrgas, sond och många mediciner. Jag hade gått upp i vikt men var ganska lagom ändå, jag var fortfarande ledsen ibland men hade ändå många bra stunder. Dock kände jag ingen mammalycka ännu utan kände mig mer som Charlies sjuksköterska. 2018 blir en ganska bra jul men dock ändå är jag väldigt ledsen denna jul. Anledningen är att det är första julen utan min älskade hund Simba, han har varit borta i 8 månader men jag har fortfarande en otrolig sorg efter honom. När jag är ledsen brukar jag krama hans urna och då känner jag mig nära honom. Ni tänker att det är bara en hund, ett djur MEN för mig var han mitt allt. Han var min styrka när barnlösheten var så jobbig, han var mitt hjärta när jag kände hans otroliga kärlek och han var min trygghet när jag kände mig ensam. Han var den som jag älskade mest av allt många år, och saknaden är ibland bedövande. Jag har dessutom gått upp i vikt och trivs inte alls med mig själv, jag vill så gärna gå ner i vikt men det känns så svårt och jobbigt att jag skäms över mig själv och min brist på självdisciplin. Charlie däremot mår ganska bra sedan 4 månader, han har bara syrgas bara nattid just nu och så har det varit de senaste 18 veckorna så det är otroligt skönt på många sätt. Mest för han för han är så rörlig just nu, han lärde sig att krypa i juli, lärde sig att gå med stöd i augusti och i förra veckan började han stappla själv. Charlie är så underbar, en glad kille som ofta skrattar och som på något sätt inte upplever sina begränsningar som jobbiga. Han började äta helt plötsligt i september, han klarar inte bitar så men äter så bra själv att hans peg får vara ifred och vi matar honom bara via munnen, det var så härligt att det kom igång själv och att det funkar. Fortsätter han äta och gå upp i vikt så tas pegen bort till våren. Charlie pratar inte så många förstående ord, men han låter mycket och säger mycket på sitt egna språk att läkaren inte är orolig. Han är bara sen för att han har varit så lungsjuk, men det han har åstadkommit sedan i maj gör inte ens ett friskt barn så han visar hur stark och envis han är. Jag älskar den pojken så otroligt mycket, mitt mammahjärta svämmar över av kärlek och stolthet och han verkar övervinna allt. Han har dock varit förkyld hela hösten men klarat dem mycket bra och innan förkylningen i september hade han faktiskt ingen syrgas alls på 4,5 dag vilket kändes så konstigt men kul. Charlie går även på förskola 3 dagar i veckan och det fungerar bra, pedagogerna har lärt sig honom, hans syresättning och hur man gör med allt kring honom. De var lite rädda i början men det är inte konstigt men nu känner jag mig ganska trygg när jag lämnar honom hos dem, jag har ju ett stort kontrollbehov så därför är jag inte trygg till fullo ännu. Jag jobbar halvtid sedan Oktober månad, det är kul att vara tillbaka mer på jobbet än bara enstaka pass och jag ska jobba så tills hösten då jag tänkt att jobba mer om inget annat kommer i vår väg. Vi har planer på syskonförsök nästa år men vi får se vad som händer. Nu har ni fått en uppdatering om oss, jag hoppas att ni fortsätter att stanna kvar för jag kommer inte att försvinna. Till er som fortfarande kämpar önskar jag all lycka i världen, jag håller mina tummar för er som alltid och att 2019 ska ge er fina plus och ett efterlängtat barn. Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år, vi ses 2019 mina vänner. Kram på er alla!

Charlie på lucia 2018

Sommar 2018

Nu är sommaren här, hittills en varm, skön och solig sommar för oss alla. Vi kan hoppas att det håller i sig, åtminstone tills sista augusti. Jag ska jobba en del i sommar, ska faktiskt inatt jobba min första natt på 2år. Sist jag jobbade natt var jag gravid och lyckligt ovetandes om vad som skulle hända 12 dagar senare, livet blev helt annorlunda mot vad man trodde. Vi har haft framgång med Charlie sedan 20 maj kan man säga, han har ju suttit i babysitter fram tills dess ganska mycket för han har ju inte orkat sitta uppe pga sina sjuka lungor. Men den 20 maj verkade det som att hans kropp bestämde sig för att friskna till lite, för efter det ville han inte sitta i den längre utan han var uppe nästan hela dagen. Satt, började stå på benen och framförallt kunna sköta magen själv utan hjälp. Detta medförde att hans syrgasbehov minskade, vi kom över till vanlig torrgrimma och där har vi nu väldigt lite syrgas samt att han under några få dagar ibland kan vara helt syrgasfri. Vi blev så förvånade över detta men så otroligt glada, äntligen släppte det för honom. Så fortsätter det som det gjort nu finns en chans att han innan året är slut kan slippa syrgasen och det längtar vi till. Han är en glad kämpe och så otroligt stark, vi är så imponerade över honom och allt han övervunnit sedan gravidvecka 24.

Vi trivs så bra i nya huset, det är så fint och lagom stort. Grannarna är underbara och vi umgås ibland vilket är roligt, vi som är mammalediga går på promenader ihop och fikar lite. Den 15 juli ska vi ha grilldag på gatan som jag ordnat, hittills är vi runt 45st av cirka 90st som bor på gatan. Maken har lagt gräsmatta, altanen är byggd och nu inväntar vi bygglov för att bygga uterum.

Igår köpte jag även min första bil någonsin, en ny Kia Ceed svartfärg som gör att Charlie och jag kan börja åka ut med tillsammans nu när han är så stabil. Jag har känt mig så låst men nu när jag får en egen bil kommer vi få ett friare liv.

Charlie ska även börja på förskola i september, vi hoppas att det kommer funka bra och att han ska kunna hantera bacillerna såpass bra att han slipper vara hemma alltför mycket men vi får se hur det går!

Nu har ni fått en uppdatering av oss, så vi önskar er en fantastisk sommar så hörs vi av. I höst fyller jag 40 år vilket känns kul men samtidigt så känner jag mig inte så gammal! Min mentala ålder är nog 28-32 år *hi hi* Kram till er alla därute!

Charlie utan syrgas!

Sorg i livet

Nu var det ett tag sedan vi hördes av, våren har kommit och mycket har hänt. Men det jobbigaste just nu är att mitt hjärta brustit av sorg, min älskade hund Simba 14år dog i lördags så hastigt att ingen av oss hunnit fatta vad som hände. Det var en vanlig lördag, maken hade precis åkt på en nöjesresa och mamma kom för att jag skulle gå ut med hundarna innan hon skulle iväg och då alldeles utanför ytterdörren händer det ofattbara! Simba fastnar på något sätt i trappan, skadar sin tass och skriker till 2 gånger. Sen håller han upp sin tass och jag känner på den som den sjuksköterska jag är, när jag gör det fattar jag vad som hänt och vad den enda åtgärden är. Där och då krossas mitt hjärta och den soliga morgonen förvandlas till en av de mörkaste dagar som funnits i mitt snart 40åriga liv!!! Simbas tass är helt av och vid armbågen känner jag bara ett smuligt ben, enda åtgärden för honom är då att låta honom somna in för alltid. Mamma och jag blir så ledsna, jag ringer min make som får hoppa av bussen och ringer min bror som får köra ner oss till djursjukhuset. Resan dit ner bara jag gråter och kramar Simba i min famn, jag känner en sådan sorg av det som ska hända och jag vill absolut inte skiljas ifrån en av dom som jag älskar mest i världen. Själva avlivningen går lugnt tillväga, Simba pussar mig farväl och då brister återigen mitt hjärta i tusen bitar men han får ta sitt sista andetag i min famn och jag känner hur livet rinner ut honom, Sedan sitter jag och kramar min älskade pojk så länge, jag vill inte släppa honom för jag vet att detta är sista gången jag får ha honom i min famn.

Nu har det gått 3 dagar och jag gråter ännu, saknaden efter honom är enorm och stundtals vet jag inte hur jag ska kunna leva utan honom. Zelma som nu är ensam har haft det jobbigt oxå, hon är så van vid att ha honom. Hon fyller snart 8 år och har aldrig varit ensam men får leva med det nu, vi ger henne extra av allt just nu.

Jag skriver om Charlie snart igen men han mår bättre men har fortfarande syrgas.

Simba; Född 040312. Dog 180421

Gott slut och gott nytt år

Så lider även detta året mot sitt slut, likt 2016 har 2017 varit ett omtumlande år med många dalar och få uppgångar. Första halvåret var otroligt tufft med känslor som jag aldrig trodde att jag skulle ha, saker skedde där det gällde liv och död med Charlie och vi visste inte hur det skulle bli med vårt liv. Andra halvåret lugnade ner sig betydligt och ingen var gladare än min make och jag, Charlie blev mer stabil och vi har sluppit att bo på Östra under hela hösten och vintern. Han har gått ner lite i syrgas trots att vi minskat med hans mediciner men det är en lång väg kvar ändå, förhoppningsvis kommer han i vanlig syrgasgrimma dagtid under våren men jag tror att han kommer ha syrgas under hela 2018 och kanske under 2019. Sen väntar han på att få en peg (infart i magen för mat) då han inte äter så mycket som han ska, just nu har han sond men det är ohållbart i längden för det blir bara jobbigare och jobbigare när jag ska sätta en ny om han drar den eller den ska bytas. Ju äldre han blir desto mer aktiv blir han med att dra i slangar och sladdar så när han är vaken är det ett ständigt vak på honom, situationen är tuff men hållbar. Han har börjat säga mamma så smått och det värmer mitt hjärta enormt mycket. Han är en kämpe och så tuff men får utstå alldeles för mycket känns det som.

Huset vi flyttat till är helt underbart, vi trivs så bra men det är mycket kvar som ska packas upp för maken har haft fullt upp med jobb och sen så mycket med att isolera förråd häruppe och tömma vårt gamla hus. Det är svårt att flytta från större till mindre men vi har turen att vi har tid på oss som tur är, till slut blir det bra. Men jag tycker att detta var mitt bästa beslut på länge, så skönt att se mer folk och sen att få något nytt och en nystart. Vi ska under våren bygga en inglasad altan om vi får för föreningen och sen en altan på framsidan, sen anlägga gräsmatta och få det fint på utsidan också.

Maken och jag har haft det jobbigt stundtals detta året, inte konstigt med tanke på vårt liv som vi haft men kärleken har gjort att vi överlevt detta och att vi orkar med stora trauman som detta är fantastiskt. Han är mitt allt och jag älskar honom så mycket men kan inte ljuga med att säga att vi inte utsatts för prövningar sedan vi träffades 2008. Nästa år firar vi 10 år tillsammans vilket känns så otroligt att tiden gått så fort.

Jag jobbar lite här och var, nu med flytt så har jag inte hunnit att jobba men jag jobbade i onsdags vilket var roligt, har tänkt att gå på timmar tills 1 september 2018 och sen kanske börja jobba halvtid, om Charlie är stabil och kan vara på dagis med syrgas har jag tänkt att han kanske ska börja där till hösten så han får leka med kompisar och så. Men allt handlar om vad kommunen kan ge oss med tanke på hans situationen. Men jag börjar nog inte jobba natten utan förmodligen blir det mest kvällar jag kommer att jobba.

Att få fler barn var förra året helt otänkbart men nu finns det kanske en möjlighet att försöka igen, vi kommer få olika åsikter från folk med tanke på vad jag var med om och att jag var så nära att dö samt vad Charlie gått igenom. Men överläkare på Östra har gått igenom mitt fall så noga att jag känner mig säker om jag skulle bli gravid igen. Skälet till att jag blev så dålig var att jag inte tål andras plasma, min kropp bildar antikroppar mot det så oavsett situation i livet ska jag aldrig få plasma igen för då finns risken för Trali igen. Just nu handlar om det om mitt hjärta är fortsatt bra om jag slutar med mina hjärtmediciner, fick ju hjärtsvikt av min tid på intensiven men nu är mitt hjärta helt friskt igen så det känns skönt. Om hjärtat håller sig bra finns inget som säger att vi inte kan försöka få barn igen, vi vill ju gärna ha ett syskon till Charlie om det går men givetvis är det ingen enkel sak med tanke på allt som hände förra graviditeten. MEN jag löper ingen större risk pga det som hände mig förra året utan jag har samma risker som alla med äggdonation, hög ålder och övervikt. Min förlossningsläkare som jag jobbar med och som jag pratat med säger att skulle jag bli gravid igen så kommer jag vara så noga övervakad att det inte finns någon mer kollad gravid kvinna än mig. Så jag känner mig säker men ändå finns det i bakhuvudet att något kan hända. Men samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd, då skulle inga med sjuka barn våga skaffa barn igen eller de som varit svårt sjuka. Sen löper vi ingen högre risk att få ett sjukt barn till heller då Charlie blev sjuk pga att jag var så sjuk. Men allt handlar om mitt hjärta och hur Charlie kommer bli, så dessa planer ligger helt på is tills 2019/2020 så vi ser hur vi ska göra. Men längtan finns efter ett syskon till nu när det ändå fungerade! Vi får se vad vad livet ger oss i framtiden!

Jag önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år, jag är så glad att ni fortfarande läser min blogg och följer mig trots att jag inte skriver så ofta. Till er som fortfarande kämpar för att få barn så har ni fortfarande alla mina tummar och jag tänker på er, önskar er ett 2018 med fina plus och sen en bebis i eran famn för det förtjänar ni verkligen! Till er andra så önskar jag er ett 2018 med många roliga stunder, tack för att ni ALLA finns kvar! Kram på er

Ett foto på Charlie som jag tog innan jul!