Rd 7

För en vecka sedan hade man kroppen fylld av hopp och jag trodde att det skulle gå vägen denna gången. Vi hade gjort akupunktur många gånger för att öka chanserna och hade en fin äl med mediciner så känslan var bra. Men nu sitter jag här med samma resultat som alltid. Mens som börjar komma och negativt gravtest. Varför trodde jag ens att det skulle gå? Varför hoppades jag så? Igår föll jag ner i mitt svarta välbekanta hål och grät, maken är lika förtvivlad och vi är så ledsna att vi aldrig får tur. Vi har mist 3 barnchanser på 2 mån så det är tufft. Varför får vi aldrig tur? Vi får se vad som sker nu! Jag vet bara att jag aldrig kommer få biologiska barn och det är så jobbigt, våra egna ivf försök på Ca är över. Nu blir det inga mer äp eller simuleringar så ett kapitel stängs. Jag är så ledsen över att min kropp inte får bära mitt biologiska barn och jag är så ledsen att jag aldrig får se mig själv i mitt barn. Jag är så jäklar ledsen över att S som fäste 2011 inte fick stanna kvar inom mig för det var mitt enda biologiska barn som aldrig fick födas. Livet är så jäklar orättvist!