Skrivande ordet

Åh vad jag saknar att inte kunna skriva allt till er, att kunna vädra allt inom mig och bara få sväva ut med tankar & känslor. När min förra blogg "våldtogs" av familjen och den spreds till släkten utan min vilja och vetskap försvann en del av mig. Att göra en sån sak av hämnd och illvilja är något jag fortfarande inte förstår eller förlåter, men nu är det som det är. Jag har en spärr nu, en spärr att inte kunna skriva det jag vill och kan, jag vet ju inte om "de" hittat denna blogg oxå så jag vet inte hur anonym denna är för cyberspace. Hur ska jag nu skriva för att vädra mitt barnlösa inre? Hur ska jag låta er få veta vad som händer oss? Hur ska min blogg kunna stödja er andra? Frågorna är många och svåra.

I helgen skulle vi gjort FET, men tack vare att jag inte hade någon äl trots positivt test så mättes inget progesteron i blodet. Tack gode gud för att CA är så noga, annars så hade Blasto ändå dött och 14,000 kr hade gått till spillo. Nu blir det stimulerat istället för vi vågar inte vänta på naturlig cykel, men när det blir håller jag hemligt. Vill vänta lite med allt sånt efter ännu en besvikelse. Tänk vad besvärlig en kropp kan vara.

En grå dag

Idag är det en jobbig dag, en dag när hjärtat värker och längtar efter en graviditet är stor. Kanske beror det på ett allt närmar sig eller så beror det på att jag fyller år på lördag. Dagen känns iallafall svår och tårarna finns innanför ögonlocken, jag vill så gärna bli gravid eller få bli mamma att det inte är klokt. Trodde aldrig att vi skulle få det såhär maken och jag, att vi skulle få gå igenom helvete efter helvete och stå på ruta 1 efter 7.5år. Att vi skulle få kämpa så utan att ens få nåt för det, att gå igenom 4 äp och 7 återinföringar med ett missfall och 6 minus. Livet blev hårt, många i vår närhet som absolut inte förstår oss utan som ständigt sårar oss och med ett fåtal som stöttar oss på rätt sätt. Samtidigt älskar jag min make så oändligt mycket mer nu och är så glad att han finns vid min sida och inte lämnat mig för min infertilitet är stort. Vi har det bra fastän vi lider, vår kärlek övervinner allt detta och alla hinder vi tvingas genomlida. Men idag vill jag oxå ha det som många får, ett plus på stickan och en förlossning med ett levande barn i vår famn........

Livets öde

Vi har väl alla berörts av dem hemska flyktingkatastrof som finns i Europa just nu, bilden av den lilla gossen som drunknat på stranden. Att människor riskerar sina liv för att få ett bättre liv berör mitt hjärta så, att de tvingas lämna sina hus, sina släktingar och liv för att politiska regimer förstör känns så orimligt för mig. Jag önskar så att världen kunde gå ihop och störta den regim som förstör människors liv så. Vi lever verkligen skyddat här i Sverige med våra liv, även om vi har en oenig regering där olika block vill styra så har vi det otroligt bra. Vi har ilandsproblem och tycker att det är jobbigt men vi har tak över huvudet och mat på bordet så vi ska vara glada. Jag har skänkt pengar till dem, jag brukar alltid göra det när människor i världen behöver hjälp men önskar så att jag kunde göra mer och skänka mer. Hoppas att ni alla bidrar också på ert sätt för dessa människor behöver oss!

Update

I torsdags var det dags för tömning av cystan och rispning av livmodern. Jag var nervös för rispningen men inte för tömningen då jag tömt min cysta 8ggr förut. Jag skulle göra det på operation så jag skulle få morfin vilket jag var nöjd med. De tömde min cysta, 80ml blod även denna gången så det var inte konstigt att jag haft ont igen. När de skulle göra rispning var jag beredd på smärta trots att skallen snurrade av morfinet men det kändes inget alls. Jag blev förvånad då jag vet att fler av er i tråden gjort detta och fått ont. Jag sa det till min läkare och hon skämtade att de inte gjort rispningen på CA och att de är kända för att göra detta ingrepp smärtfritt och det kan jag nu hålla med om. Skönt att ha detta gjort!