Testdag

Idag är det rd 12 egentligen, men för mig är det 4+1 och det känns fortfarande helskumt att skriva det. Att även försöka förstå att vi kunde plussa känns ännu mer skumt, att vi lyckades på första försöket efter 7 minus på raken under 5år är oförståeligt för maken och mig. Men det kan bara beskrivas med en mening; jag har skit ägg.... Jag tänker på detta hela tiden, försöker att inte oroa mig för missfall och försöker njuta av att det visar plus men det är svårt. Då jag jobbar som barnmorska och får gosa med bebisar gör det ännu värre för hela mitt inre skriker av längtan efter de/den som växer inom mig. Jag vill att de stannar där i minst 27 veckor till, helst 33 veckor till men jag vet att förlossning kan ske när som. Jag har sagt det till några på jobbet och de jublar, så gör även en del som vi känner privat och alla är eniga. De tycker att vi verkligen förtjänar detta och det värmer våra hjärtan, önskar av hela mitt hjärta att detta går hela vägen!

 

Dagens test, är starkare än i helgen!



Vecka 3+6

Rubriken säger allt, jag är gravid och tror på det. Tog ett digitalt test idag som visade Gravid 1-2 och det vanliga testet var starkare än igår. Såg dock ljusrosa blod på lutinus pinnen i morse men samtidigt vet jag att det inte behöver betyda något, bara vänta och se om detta blir ett nytt missfall eller en bebis. Vi är glada, förvånade och rädda, rädda för den oerhört långa vägen som vi har kvar och rädda för allt som kan komma att hända. Bpu blir 5 december vilket är min mormors födelsedag om hon levt, vid S var det bpu min farfars födelsedag så det är lite symbolik över det hela. Vi undrar om ett eller två embryon har fäst, ulj blir i april om det går så långt. Mina symtom var; fästningsblödning rd 2, hugg i vä sida (precis som med S) rd 3, molande värk över livmodern och nu illamående och känner inget sötsug. Där är mina symtom, men jag har aldrig varit klassisk med symtom som ömma bröst eller så. Tack för era inlägg, jag blev så oerhört rörd av dem. Det värmer mitt hjärta enormt mycket att ni finns och stöttar mig, vad skulle jag göra utan er. Love you all!

Rd 9

När man arbetar inom vården så är temperaturmätning en viktig men osäker sak, det finns muntemp, örontemp, axilltemp och rumptemp. Alla som arbetar vet att rumptempen är den enda riktiga som visar rätt hela tiden medan de andra kan variera stort. Jag har mätt med muntemp och fått olika svar beroende på läge och tid, min normaltemp är 36,5 ungefär och idag fick jag 36,5 i munnen så jag tänkte att jag skulle tjuvtesta för att få se det feta minuset som jag behövde för att inse att min känsla var rätt. Jag gick upp vid 08.00 då jag måste ta mina Progynon och Lutinus och tog ett billigt test som jag haft kvar, det visade negativt så jag gick och la mig. Gick upp vid 11.30 och skulle slänga det då jag ser ett skuggigt och svagt streck *hm* Jag vet att man inte ska läsa av tester efter så många timmar men under 5 år har jag läst av dem och de har varit helt negativa innan. Sa till maken att detta var skumt, men jag hade ett nytt test (Clearblue) så jag tog det och det andra strecket kom med en gång, dock väldigt svagt men med tanke på rd 9 så är det inte konstigt då hcg nivån är låg ännu. Jag blev orolig med tanke på min låga temp, kunde ju vara ett missfall då i sådana fall. Skickade sms till Riga men ej fått svar, men så kom jag på att jag hade en rumptemp som jag köpte till vovvarna förra året och då rumptemp ALLTID stämmer så tog jag den, den visade 37,4 så tempen är hög. Men vad allt detta betyder just nu vet vi inte, det vi vet är att embryona/embryot fäste och att tills motsatsen är bevisad är vi gravida! Sen om detta leder till bebis eller missfall får tiden utvisa, önskar så att vi får vårt mirakel nu när vi faktiskt är efter 5 år gravida igen..........

Vet inte om ni ser det mycket svaga plusset men bifogar bilden ändå.

Rd 7

Som ruvare letar man tecken, klämmer på brösten, tar tempen och synar toalett pappret så ingående att man ibland blir knäpp. När man börjar se det bruna på pinnen som man tar Lutinuset med eller ser en ljus brun flytning i bindan och att tempen börjar minska så vet man. Man vet hur det går med ens ruvning och ens känsla som man haft börjar att ta över hela ens inre. Där är jag på ruvardag 7, brösten ömmar lite mindre, tempen har gått ner 0.2 grader och det bruna började synas nu i morse. Jag är inte ens ledsen, känner mig bara likgiltig och tom inombords. Hade inte förväntat mig något annat egentligen fastän man hoppas och önskar att det för en gångs skull ska bli en annan utgång än ett minus. Vi får se när blodet börjar komma, sist kom det på rd 5 men jag vet att de mediciner som man tar nu kan fördröja blödningen så det är bara att vänta och se......................

Rd 5

Halva ruvningstiden har gått och det är nu som den värsta tiden börjar, på rd 8 börjar hcg utsöndras om embryona tagit sig och först då kan de symtom som nu finns analyseras på riktigt. Hade en spotting i söndags men det var den enda oxå, förstår inte varför den kom. Antingen en effekt av medicinerna eller om vi har riktigt tur en fästningsblödning men sån tur har vi väl inte. Jag säger som min ruvningsvän  (där rosor) att detta inte gått vägen, kan fortfarande äta choklad och det kunde jag inte när jag var gravid sist men som barnmorska vet jag att symtom kan variera stort när man är gravid! Jag hoppas och önskar så att detta gått bra och att vi får positivt test på onsdag morgon. Har gått av efter 2 nätter då så då passar det bra att testa så att jag slipper oroa mig för jobbet om det blir ett minus. Är sjukskriven nu under första ruvningstiden och det är skönt, få tiden för mig själv och bara kunna slappa och ta hand om kroppen.

RD 2: Blödning

Ikväll när jag gick på toaletten hade det kommit lite blod i bindan, kändes lite mer än en spotting och det fortsätter komma lite brunt/mörkrött nu. Aldrig fått det så tidigt innan och vet inte vad det betyder heller men jag har haft huvudvärk som jag alltid får innan mens. Jag smsade Riga som de bett mig om jag jag ska höja dosen av Progynon from ikväll. Sen får vi se vad som händer, blev faktiskt inte ledsen på nåt sätt för detta är precis som jag förväntade mig att äd 1 skulle bli; ännu ett misslyckande!

Ruvardag 1

Solen skiner ute och det känns som våren, känslor spirar och glädjen borde vara total men så är den inte för mig. Jag hoppas att det som hände igår inte får sådana men som jag tror och jag hoppas att gårdagens händelser inte påverkar vårt äggdonationsförsök. Vi åkte till Riga i måndags och har haft underbara dagar dock lite långsamma då man bara väntar på återinföringsdagen men vi har gått promenad, kollat in staden Riga och njutit av varandra. Ava Kliniken var lite som jag trodde men man är lite skraj när man har vård utomlands och speciellt när man som jag sjuksköterska/barnmorska jämför med den svenska sjukvården. Det enda som jag tyckte var lite dåligt var att rummet där återinföringarna sker bara är "rena" och inte sterila såsom det är i Sverige. Även om jag vet att de är noga med sånt där så tappar jag kontrollen och det gillar jag inte, har ett sådant stort kontrollbehov som heter duga och då jag inte har kontroll försvinner mitt logiska tänkande. Donatorn plockade ägg i tisdags och det blev 6 ägg, sedan lämnade maken spermier och för första gången gjorde de icsi på våra embryon. Annars har vi gjort standard ivf men nu så blev det annorlunda, tror att maken har bra spermier men inte superrörliga om jag tittar på protokollet. Ett embryo föll bort men i går fanns det 5 fina embryon där 5 var av väldigt god kvalitet och ett var bra men inte suveränt, vi valde att få tillbaka 2 embryon. Jag vet att riskerna med duplex (tvillingar) är oerhört riskfyllt i vanliga fall men värre vid äggdonation och jag vet att chanserna inte ökar nämnvärt för att det ska fästa men samtidigt så ville vi testa och se vad som sker. Vi har fått tillbaka 2 embryon förut vid 2 tillfällen men nu chansen till graviditet högre, 65% mot 25% så oddsen är de dubbla om man får tro forskningen. Samtidigt vet jag vilken mvc vård som jag får eftersom jag arbetar med dessa patienter själv och känner mig trygg att i sådana fall bli behandlade av läkare som jag känner, arbetar med och att jag känner mig trygg i att vara patient på mitt egna jobb ifall nu embryona/embryot fäster. 3 embryon gick till frysen så det känns bra, vi valde även att ta embryo glue för att öka chanserna och tur var väl det med tanke på flygresan från Riga till Stockholm *hm* Jag är lite flygrädd men inte så att jag mår dåligt på flyg eller att jag väljer att inte resa men jag har stor respekt för det och är medveten om riskerna med flygning. Vädret var rätt okej, piloten varnade för turbulens men jag trodde aldrig att stigningen skulle bli så hemsk för mig. Planet var propellerplan och de kan svaja mer då de är mindre och inte klarar av vind lika bra som en Boeing men nu blev min flygrädsla maxad. Starten uppåt svajade enormt, flygplanet svävade upp som ner och det skakade rejält vilket gjorde mig fruktansvärd rädd och jag tappade kontrollen över mitt annars så behärskade mig. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv, mitt hjärta som ger extraslag i stressade situationer flippade ut helt och mitt hjärtrytm var nog väldigt intressant för en kardiolog. Jag kramade makens hand väldigt hårt och stirrade på honom med stor skräck och trodde att vi skulle störta, det handlade om 10 min innan vi kom upp men dessa minuter hade jag en riktig nära döden upplevelse och det vill jag aldrig mer uppleva. Så nu är jag rädd att embryona dog när jag blev så rädd, tänk om våra chanser försvann där och då? Tänk om embryona inte klarade av att blodet till livmodern försvann och de numera inte finns? Tänk om denna stigning gjorde att 80.000 kr försvann och att allt har varit förgäves? Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att de klarade av min stressade situation och att det inte påverkade dem alls............

En bild från min livmoder där embryona syns som en ljus stjärna

Sorg i mitt hjärta

Inatt kom en sorg in i mitt hjärta och jag har fortfarande svårt att förstå det och inse vad detta förändrar mitt liv och tusentals andra. Kent ska lägga ner, efter 26år tillsammans tar de beslutet att kliva av tronen. Många av oss som älskar deras musik och som älskar att gå på konserter är idag i sorg, kanske är banalt i denna värld av ondska men just nu känns denna förändring som en katastrof. Kanske beror det på att jag inte trodde det skulle komma nu eller så är jag labil av alla hormon mediciner och det som ska hända denna veckan. Men idag är jag ledsen att jag inte kommer få gå på mer konserter förutom de i höst och Kent har betytt mycket för mig sedan 1994 då jag fick deras första cd av mamma! Kent regerar och kommer leva vidare inom mig för alltid!

Murphys lag

Mitt liv kantas ibland av saker som sker oförutsett och av negativ karaktär, den senaste veckan har visat sig vara på det sättet. Jag har hypothyreos och har under hela ivf tiden på 5 år haft sköldkörtelvärden som skiftat enormt mycket på bara några dagar och veckor. När man gör ivf så ska tsh ligga bra för att minska risken för missfall och när vi gjort försök har jag alltid legat bra MEN inte nu *suck* Mitt senaste värde från i tisdags var tsh 3,0 och mitt mod sjönk för nu trodde jag att Ava skulle ställa in återinföringen pga mitt höga tsh och jag var arg och besviken på min kropp som håller på såhär. Men då jag redan höjt min dos tyckte de att allt ändå var okej och att jag skulle slappna av. Jag blev glad av det för jag var så inställd på att maken skulle åka till Riga själv och vi skulle få avbryta vårt försök. Igår fick vi mail från Ava att donatorn varit på sitt ulj och äp var bestämt, tisdag den 15 mars görs äp och då ska maken lämna sitt prov och ET blir på fredag 18 mars om allt går bra. Det komiska är att maken och jag på tisdag har varit ihop i exakt 8 år så det känns som en fin mening med att våra barn görs den dagen som mamma och pappa firar sin kärlek! Det känns konstigt att vara igång med allt igen, att snart ruva, känna efter, ha hopp och förtvivlan i samma känsla och att om det inte går vägen falla ner i det välkända svarta hålet och bryta ihop återigen. Samtidigt känns det spännande och roligt, det är helt okänd mark och främmande land och klinik. Vi får se vad som sker, är det meningen så är jag gravid i påsk och är det inte meningen så finns det fler försök och senare adoption i sådana fall. 

Update

Nu har jag använt Progynon i 8 dagar, känner inte så mycket av biverkningarna som tur är. Jag hade förväntat mig ett helvete men fick bara lite känningar av dem, så det hjälper nog att Var nedreglerad innan precis som Ca sa. Jag har fått brunaktiga flytningar men det är ingen riktig mens, Ca sa att det var normalt. Idag var jag på ulj som Riga ville, slemhinnan var 7mm och enligt Ca ville Riga att den skulle vara 8mm så jag blev lite orolig men efter mail med dem så sa de att 7mm var helt okej och att donatorn börjat spruta och att det går enligt planen. Så nu avvaktar jag reseplaneringen ifrån Riga som ska komma närsom, känns konstigt att allt närmar sig. I övrigt så hade min cysta kommit tillbaka, den var 6x6cm så det är inte konstigt att jag har ont. Får bli operation senare i vår om äd misslyckas, då tar jag bort väl äggstockar och vä äggledare så jag slipper detta.

Många i tråden har fått plus och jag säger stort grattis till er men de som fått minus mår dåligt och jag lider med er. Nu när så många fått plus undrar jag om de är slut nu och att vi som ska göra försök kommer få minus!!! Brukar ju vara en dipp efter att så många har lyckats, hoppas att jag har fel *hm*

För 5 årsedan var jag gravid, kände verkligen av att S fäst och att nåt hände, synd att h*n inte fick stanna. Då hade våra liv sett helt annorlunda ut och vi hade nog varit överens med makens familj. Tänk vad det hade sparat många tårar och bråk, då hade vårt barn fått farföräldrar, vilket de i nuläget inte får.........